Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLATTA glat3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (i bet. 1, Nordforss (1805), Björkman (1889; med hänv. till glättning)).
1) tr.
a) (mindre br.) i eg. bem.: göra slät l. glatt, glätta, polera, jämna. Rudbeck Samolad 20 (1701). Marmorn blef icke alltid glattad af Bildhuggaren. Norrmann Eschenburg 1: 108 (1817). Glatta håret med pomada. Östergren (1925). — jfr AVGLATTA. — särsk.
α) i numera obr. anv. (jfr β). En lindrig nattfrost, som glattade vägen och belade dess vattengölar med tunn, papperslik is. Topelius Fält. 2: 335 (1856); jfr GLATT 1 e.
α) (mindre br.) minutiöst utarbeta (ngt), polera; ”fila”; jfr GLATT 1 g β. (Goethe) finhögg, han filade, han glattade och fernissade, likasom Canova, sina bilder för att gifva dem utseende af ålderdomslemningar. SvLittFT 1835, sp. 793. Hvad du hunnit skrifva är naturligtvis endast ett utkast … Jag menar, att du ännu icke hunnit glatta och polera ditt opus. Rydberg Ath. 378 (1859). Wirsén i 3SAH 2: 547 (1887).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) intr.: slinta, halka; jfr GLATT 1 e. (Stigen) kan blifva vådlig om man får svindel eller glattar. BotN 1839, s. 59. Platen HlednRytt. 45 (1856).
GLATTA UT10 4. (mindre br.) till 1 a: jämna, släta ut. Vågorna pressades ned, glattades ut som om en osynlig tyngd hade lagt sig öfver dem. Nyblom FantH 32 (1910).
-STEN. (förr) till glättning av linne använd sten l. klump av glas; jfr GLÄTT-STEN. Nordforss (1805). Kindblad (1871).
Spalt G 547 band 10, 1929