Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLOPPIG glop3ig2, förr äv. GLOPPUT, adj. -are.
Ordformer
(-ig 1807—1925. -ug 1686 (: gloppucht, n. sg.). -ut 1685 (: glopputa, n. sg. best.))
Etymologi
(numera föga br.) om väder: som utmärker sig för snöglopp; äv. om väg: snöslaskig. Kanske han för dätt elaka glopputa wädret sigh uppehollit på wägen. Rudbeck Bref 254 (1685). Den illa tillkörda, glåppiga vägen. Lundgrehn Hög. 75 (1912). Östergren (1925; angivet ss. sälls.).

 

Spalt G 581 band 10, 1929

Webbansvarig