| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLÖMMA glöm3a2, v. -er, glömde, glömt, glömd; imper. glöm. vbalsbst. -ANDE; -ARE (†, Bondepract. D 7 a (1662)); jfr GLÖMSKA.
1) tr.: förlora (ngn l. ngt) ur minnet, tappa l. mista minnet av (ngn l. ngt), förgäta, förglömma; äv.: upphöra att tänka på, låta falla i glömska; i perf.: icke (längre l. för tillfället) erinra sig l. minnas; med inf. stundom: förlora förmågan l. skickligheten (att), glömma konsten (att); ofta mer l. mindre pregnant l. känslobetonat (jfr särsk. b, c, d, e). Honom hade jag alldeles glömt. Jag har glömt vad han heter. Glömma sitt modersmål i främmande land. Ha glömt sitt latin. Bildning är det som man har kvar, när man glömt allt vad man lärt. Denna hans hjälp skall jag aldrig glömma, dvs. alltid minnas med tacksamhet. Helsingius M 7 b (1587). Annars Skada, glömmes snart. Grubb 28 (1665). Jag glömmer intet så länge jag lefver, huru (osv.). Humbla Landcr. 253 (1740). Utom en Homerus är en Achilles snart glömd. Dalin Hist. 1: 248 (1747). Ej glöms i tiders tid den dag, / då denna sägn (om Sveaborgs fall) blef sann. Runeberg ESkr. 1: 4 (1846). Så länge rofdjur snärja / Vi ännu ej ha glömt. Böttiger 1: 113 (1856). Med skäl kunde det sägas om Bourbonerna, att de ”ingenting lärt och ingenting glömt”. Pallin NTidH 155 (1879); jfr d. Vår tid glömmer fort. Jensen Tsard. 140 (1905). — särsk.
a) för ögonblicket l. stunden o. d. icke komma i håg l. tänka på (ngn l. ngt l. att göra ngt); glömma av (ngn l. ngt); (oavsiktligt, av glömska l. därför att ngt annat fyller tankarna l. upptager intresset) förbise l. förbigå (ngn l. ngt) l. försumma l. uraktlåta (ngt l. att göra ngt); stundom: bortse från l. vara blind för (ngt); särsk.: av förbiseende uraktlåta att nämna l. omtala (ngn l. ngt), utelämna, uteglömma. I sin iver glömde han faran (i detta företag). Glömma både tid och rum. För henne glömde han hela världen. Du glömmer härvid en viktig omständighet. Glömma ngn vid uppropet, vid utdelningen. Glömma måltidstimmarna. Ingenting var glömt i denna beräkning. Glöm inte att ta pängar med dig! Jag hade så när glömt att säga dig att (osv.). Wij glömde nu nyligest .., att giffue ider wor mening tiilkenne. GR 10: 231 (1535). Helsa alla våhra godha vehner och graner, ingen nämbdh och ingen glömbdh. KKD 7: 60 (1704). En död ortodoxi, som för bokstafven glömde anden. Pallin NTidH 122 (1887). Hennes utseende var i sin helhet täckt och ögonen så förtjusande, att man glömde se på hennes fula mun. De Geer Minn. 1: 58 (1892). Bergman JoH 28 (1926). — (†) allmännare. underlåta, försumma (ngt l. att göra ngt); stundom övergående i bet.: icke kunna (göra ngt); äv. med sakligt subj. Swalt (dvs. hunger) glömmer gillia. Grubb 335 (1665). Homerus, som glömmer at smycka dem (dvs. sina hjältar); men förstår så väl, at gjöra dem lefvande. Dalin Montesquieu 34 (1755). Röken af Vesuvius .. glömmer intet att ge en slags alvarsam behaglighet för sin del. CAEhrensvärd Brev 1: 29 (1781).
b) med avs. på person, övergående i bet.: icke (längre) bry sig om, vara l. visa sig likgiltig för l. mot, försumma; särsk. ifråga om vänskaps- l. kärleksförhållande o. d., närmande sig bet.: övergiva, svika. Glömma gamla vänner för nya. Glöm ej din nästa i hans nöd! Nu må tu merkia, at Gudh haffuer tigh glömt. TobCom. C 1 b (1550). Borta är snart glömder. Grubb 480 (1665). Förglöm den dig har kunnat glömma. Kellgren 1: 103 (1788). Farväl! vi glömma icke brådt hvarandra. BEMalmström 6: 37 (1839).
c) med avs. på sorg, oro, lidande, obehag o. d.: övervinna (smärtan av), icke (mera) tänka på l. känna; slå bort tankarna på, ”låta fara”. Låt oss nu glömma allt obehagligt och vara glada! Med dänna Kårta Sårg så blir all ängslan glömt. LejonkDr. 127 (1688). Då jag arbetar glömmer jag alla mina vidrigheter. Björn FörfFl. 27 (1791). Hos befriarn Dionysos glöm en stund din skam och nöd. Rydberg Dikt. 1: 28 (1876, 1882). Tiden skall hjälpa dig att glömma. Östergren (1925).
d) med avs. på oförrätt, fiendskap, groll, tvist o. d.: icke längre tänka på (med bitterhet), icke mera bry sig om l. fästa sig vid, bortse från; ofta närmande sig bet.: förlåta, tillgiva, i fråga om fiendskap, tvist o. d. äv.: bilägga. Gömt är icke glömt (ordspr., tidigast anträffat 1749). Giästebudz wreden glömmes snart. Grubb 254 (1665). Glömma oförrätt. Sahlstedt (1773). Låt grollet vara glömdt emellan oss! Tegnér (WB) 5: 51 (1824). Den lilla affären med filten var alldeles glömd. Nyblom Hum. 93 (1874). Ulrika Eleonora .. kunde (icke) glömma, att Horn tvingat henne att afsäga sig enväldet. LbFolksk. 555 (1892). Saken skall vara förlåten och glömd. Auerbach (1908).
e) övergående i bet.: icke taga tillbörlig hänsyn till l. beakta l. betänka (sin ställning l. värdighet, vad man är skyldig en annan o. d.); (avsiktligt l. av likgiltighet) försumma (en plikt, ngt som bör göras o. d.), åsidosätta, negligera (ngt). Du glömmer att jag är din förman! Glömma sina plikter. Murenius AV 528 (1662). Girigheet glömmer reedligheet. Grubb 251 (1665). Mången riddare glömde ända derhän ståndets värdighet, att han lefde af rof och plundring. Pallin MedeltH 52 (1875). Glömma .. den aktning en far har att fordra av sonen. Östergren (1925).
f) glömma att medtaga (ngt); på grund av glömska kvarlämna (ngt på ett ställe), kvarglömma; jfr GLÖMMA KVAR. Jag har glömt boken (hemma). Jag glömde visst min käpp hos dig i går. Glömma nyckeln i låset. Rudbeckius Starcke B 2 a (1624; bildl.). Jag .. glömde, Er nya tagel-stubb. Björn FörfYngl. 90 (1792). Falk som han glömt, / du skall bli min. Tegnér (WB) 5: 67 (1825). WoH (1904).
2) [fsv. glöma sik (i bet. b)] refl.
a) (numera mindre br.) glömma (av l. bort) ngt; göra sig skyldig till (en) glömska l. (ett) förbiseende l. (en) försummelse; försumma sig. Här Claus Bilde glömer sigh intett medh lijster och förräderij här in opå rijkett. GR 21: 236 (1550). SvMerc. 1765, s. 430. Den lilla Emilie — men, jag glömmer mig, hon är icke så liten. Almqvist Col. 14 (1835). Å, han glömmer sig inte, om det är något att förtjäna. Östergren (1925).
b) glömma sin plikt l. ställning l. värdighet o. d. l. den aktning l. hänsyn som man är skyldig ngn; brista i värdigt l. korrekt uppförande; låta sina känslor taga överhand, överila sig, förgå sig, förse sig, fela. Hur kunde du glömma dig så? Hon glömde sig ända därhän att hon gav honom en örfil. Lundberg Paulson Erasmus 227 (1728). Vi glömde oss båda. — Sulma blef Mor — och födde — Dig! Eurén Kotzebue Cora 95 (1794). Han (dvs. kejsar Tai-tsong) kunde glömma sig i hettan. HHjärne i Julbok 1906, s. 157. (Bolméer) som ej ens i den glada kamratkretsen glömde sig. Bååth-Holmberg Morf. 2: 7 (1910). Roger — du glömmer dig! Bergman HNådT 97 (1910).
c) (i vitter stil, numera föga br.) glömma sig kvar (ngnstädes); äv. bildl.: (alltför länge l. mycket) fördjupa sig l. försjunka (i ngt under glömska av allt annat). Schröderheim Opt. 8 (1794). Men vi ha glömt oss i dessa minnen. Bremer Hertha 281 (1856). (Ödmann) glömmer sig för länge i den fuktiga aftonluften och får en ny förkylning. Böttiger 5: 27 (1867, 1874). Snoilsky Goethe Vis. 77 (1901).
d) i uttr. glömma sig själv, komma bort från l. lämna tankarna på sig själv; icke tänka på l. eftersträva sitt eget l. sin egen fördel o. d. Glömma sig själv för andra. Bremer Pres. 110 (1834). Var glad och glöm dig själf och dö med mod! Rydberg Vap. 128 (1891).
1) tr.: glömma, glömma bort; särsk. = GLÖMMA, v. 1 a. Jag har alldeles glömt av att skicka budet. Schenberg (1739). Skulle professorn någon gång glömma af sin föreläsningstimme. Böttiger 6: 365 (1847). Det framfarna släkte, / hvars id vi glömt af. Flensburg Sång. 63 (1912, 1915).
2) refl.
a) (†) = GLÖMMA, v. 2 a. Columbus Ordesk. 9 (1678). I fjol kunde jag rita alla bokstäfverna, men jag är rädd att jag glömt af mig. Callerholm Stowe 281 (1852).
1) tr.: (fullständigt) glömma; glömma av. Glöm inte bort mig (oss)! ofta liktydigt med: besök mig (oss) snart igen! OPetri Kr. 17 (c. 1540). Mången Svensk kan glömma bort, at tala Svenska, / När han bara en gång sedt Paris. Nordenflycht QT 1746 —47, s. 132. Lagerlöf Holg. 2: 448 (1907). särsk. (numera mindre br.) = GLÖMMA 1 c, d o. e. Iagh wil glöma bortt mijn klaghan. Job 9: 27 (Bib. 1541). At förlåta och glömma bårt det som passerat. 2RARP 5: 344 (1727). Hvart ögonblick hotar mig att glömma bort min skyldighet. Gustaf III 3: 195 (1782). Wallin Vitt. 2: 44 (1806).
2) (†) refl.
a) = GLÖMMA, v. 2 a. Rudbeckius KonReg. 25 (1614). Anspråk, misstro och förtret / Glömde bort sig, eller flydde. Wallin Vitt. 1: 252 (1816).
GLÖMMA EFTER SIG10 32 0, äv. 40 0. (mindre br.) glömma (ngt) kvar (på ett ställe); jfr GLÖMMA, v. 1 f. Sahlstedt (1773). Ett förrostadt svärd, hvilket troligtvis någon jägare hade glömt efter sig på detta ställe. Lysander Äfv. 84 (1872). Östergren (1925). —
1) tr.: av glömska lämna (ngt) kvar (ngnstädes), glömma att taga med sig; jfr GLÖMMA, v. 1 f; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Glömma kvar sitt paraply. HH 20: 192 (c. 1585). En höstlig morgondimma, / Som den flydda natten glömde qvar. Sätherberg Dikt. 1: 104 (1862). Auerbach (1908).
2) (i sht i vitter stil) refl.: (eg. av glömska) stanna kvar (på ett ställe), fördröja sig; ofta mer l. mindre oeg. o. bildl. Det hör till en resandes öde, att ej få glömma sig qvar på något ställe. Böttiger 6: 182 (1835). I aflägsna bygder, där gammal vidskepelse glömt sig kvar. LfF 1908, s. 292. —
GLÖMMA UTE10 32, äv. UT4. av glömska utelämna l. förbigå (ngt), uteglömma. (Sv.) Glömma ute. (fr.) Omettre. Nordforss (1805). Att (vid skrift) en bokstaf glömmes ut eller fördubblas. Uppström GotBidr. 10 (1868). jfr UTEGLÖMMA.
-STÄLLE. (enst., ordlekande) gömställe (där man glömmer ngt kvar o. icke återfinner det). Gömställen, ja; jag vet det. .. Nej, glömställen: man kallar det också oublietter. Almqvist Ekols. 3: 119 (1847).
B: GLÖMME-BOK, se A.
Spalt G 632 band 10, 1929