| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GNAGARE gna3gare2, o. (bl. i bet. 2, men där alltid) GNAVARE gna3vare2, om person m.||ig., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
vbalsbst. till GNAGA.
1) (utom zool. o. i ssgr bl. tillf.) till GNAGA 1; äv. bildl.; särsk. zool. (individ av) däggdjursordningen Rodentia (Glires) vars arter utmärkas därav att de hava tvenne stora, vassa, för gnagning danade framtänder i vardera käken (sällan fyra i överkäken) o. sakna hörntänder. Linc. (1640). Linné SystNat. 9 (1748). Endast Haren har hvita framtänder, hos alla andra Skandinaviska Gnagare äro framtänderna på framsidan gula eller nötbruna. Nilsson Fauna 1: 326 (1847). Flertalet gnagare leva av hårda växtdelar, några äro allätare. BonnierKL 4: 1333 (1924). — jfr KINDPÅS-, KRUBBE-, PROTOKOLLS-, SMÅ-, TRÄ-GNAGARE m. fl.
2) (i fackspr.) till GNAGA 2 a: vidgningsborr. En vidgningsborr eller gnafvare, bestående af skofvelformigt böjda, utåt stålade och tandade jernstycken. UB 3: 73 (1873).
-INSEKT ~02 l. ~20. zool. insekt av ordningen Corrodentia, vilken bl. a. utmärkes av bitande mundelar; i pl. äv. ss. benämning på nämnda ordning. 2NF 9: 1359 (1908). —
Spalt G 644 band 10, 1929