Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GNISTRIG gnis3trig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-ig 1735 (: Grangnistrig)—1883. -ug 1719 (: smågnistrugt))
Etymologi
[jfr d. gnistret; avledn. till GNISTRA, v.1, l. (i bet. 3 bl.) till GNISTRA, sbst.]
1) (†) gnistrande; bemängd med gnistor; jfr GNISTA, sbst. 1, o. GNISTRA, v.1 1. Gnistrig, hvirflande rök. Thorild (Hans.) 1: 182 (c. 1790). En gnistrig brand. AGSilverstolpe Skald. 1: 176 (1801). Lindfors (1815).
2) (knappast br.) gnistrande, glimmande; jfr GNISTA, sbst. 1 c, o. GNISTRA, v.1 3. Weste (1807). Ögat gnistrigt brände, / som lodjursblick på gren. Hallström Skogsl. 11 (1904).
3) (i fackspr., numera föga br.) om mineral l. metall: som i brottet har kristallytor vilka visa sig som små lysande gryn l. korn; jfr GNISTA, sbst. 3. En .. gnistrig .. kies. VetAH 1744, s. 23. Stål är alltid gnistrigt (kornigt) i brottet. Eneberg Karmarsch 2: 14 (1859). NF 7: 285 (1883). — jfr FIN-, GRANN-, GROV-, GRÅ-, SMÅ-GNISTRIG m. fl.
Avledn.: GNISTRIGHET, r. l. f. (i fackspr., föga br.) till 3. JernkA 1823, s. 111. Därs. 1862, 1: 39.

 

Spalt G 664 band 10, 1929

Webbansvarig