Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GNOM gnå4m, sbst.1, m.||(ig.) l. r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(gnom 1851 osv. gnome 1837)
Etymologi
[liksom t. gnom, eng. o. fr. gnome, av nylat. gnomus, varje särskild av de elementarandar som enligt den under medeltiden uppkomna animistisk-kabbalistiska uppfattningen bo i jordens inre o. ngn gg bliva synliga, vanl. i dvärggestalt, jordande; tidigast anträffat hos Paracelsus († 1541) o. av oviss härledning]
1) (i vitter stil l. kulturhist.) jordande; ofta i allmännare anv.: litet andeväsen, dvärg, genie; äv. bildl. Fischerström Mäl. 57 (1785). Det negativa, illvilliga elementet, prosans inskränkt snusförnuftige gnom. NordT 1920, s. 87. Än i mina dalar bo milda gnomer, / låt dem bygga hus åt den stilla fred. Karlfeldt Hösth. 9 (1927).
2) (i vitter stil, tillf.) i överförd anv., om person, dels: dvärg (se d. o. I 2), dels: ”tjänsteande”. Topelius Ljung 210 (1886, 1889). Strindberg TrOtr. 2: 37 (1887, 1890).

 

Spalt G 667 band 10, 1929

Webbansvarig