Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GODSÄGARE gωd3s~ä2gare l. gωt3s~, l. GODSEGARE ~e2gare, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Etymologi
[av GODS o. ÄGARE; jfr (i bet. 2) d. godsejer, t. gutbesitzer]
1) (i fackspr., i sht jur.) till GODS 2: ägare av (fraktat) gods. SP 1792, nr 146, s. 4. Inlagor .. hvaruti godsägaren .. tillkännager sin önskan att godset förtulla. Bonsdorff Kam. 674 (1833). SFS 1922, s. 1194.
2) till GODS 6: ägare av ett gods, egendomsherre, godsherre, proprietär, possessionat; äv. ss. titel framför ett namn. Godsägare(n) Karl Blomqvist i N. Godsägaren Högvälborne H: Baron och Major von Otter. VRP 22/10 1733. Fru Grefvinnan .. är en rik godsegare. Palmstjerna Snapph. 3: 193 (1831). De gammalkonservativa godsägarna (i England). Hagberg VärldB 189 (1927).
Ssgr (till 2): GODSÄGAR(E)-ADEL. (i sht i fråga om ä. förh.) 2NF 23: 1480 (1916). —
-INTRESSE. Regeringen, som i främsta rummet representerar godsegareintressen. SydsvD 1870, nr 1, s. 3. —
-KLASS. Odhner G3 2: 513 (1896). —
-STÅND. jfr -KLASS. NF 2: 860 (1877).
Avledn.: GODSÄGARINNA, f. till 2: kvinnlig godsägare. SvD 1920, nr 82 A, s. 16.

 

Spalt G 742 band 10, 1929

Webbansvarig