| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRACIÖS gras1iø4s, vard. äv. grasjø4s, äv. GRATIÖS grat1siø4s, adj. -are. adv. -T.
1) (†) gunstig, nådig, vänlig, välvillig, benägen; jfr GRACE 3; äv. i försvagad bet., i sht i sådana uttr. som var (så) graciös (och osv.), var så god l. vänlig osv. OxBr. 10: 361 (1634). Var så gratieux och lätt Kongl. Academien vetta, huru det är. Linné Bref I. 2: 39 (1744). Konungens svar till presteståndet var synnerligen graciöst. Stenhammar Riksd. 3: 153 (1847). Dalin (1852). ”Tack, min graciösa fröken,” svarade ’gubben Aron’. Roos Skugg. 279 (1891; yttrat av en 80-årig prästman).
2) som röjer grace, behagfull, mjuk (i rörelser l. linjer), täck; jfr GRACE 1. Man eger här (i Uppsala) så fin smak, att ingenting kan vara graciöst, som icke är stämpladt med hufvudstadens insegel. VFPalmblad (1810) i BrefNSkolH 111. Gratiösa pennritningar. SKN 1841, s. 136. Helen böjde graciöst på huvudet. Bergman JoH 277 (1926). — jfr DIS-, O-GRACIÖS.
Spalt G 779 band 10, 1929