| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
(i fackspr.)
1) (på annat sätt än gm krossning) fördela en (större) massa av (ett ämne) i en mängd större l. mindre korn; särsk. metall., jfr KÖRNA. Wallerius Min. 245 (1747). Berzelius Kemi 3: 247 (1818). Masugnsslagg kan .. granuleras, endast genom att man låter den i en fin stråle nedrinna i en stark vattenström. JernkA 1873, s. 397. Granulerat järn. SFS 1919, s. 231. Medicinskt opium, varmed förstås råopium, vare sig pulveriserat, granulerat eller blandat med indifferenta ämnen. Därs. 1923, s. 73. — jfr (†): (”Slem” på ådrornas väggar) behöfwer många omgånger och omwägar, innan thet blifwer så förfijnat och granulerat, som sig bör. Lindestolpe Fross. 10 (1717).
2) giva (ngt) l. antaga kornig struktur.
a) konst. vid mezzotintogravyr: medelst granuleringsstål giva (plåten) en kornig yta, upprugga.
b) i p. pf. ss. adj.: småkornig, grynig, försedd med upphöjningar som likna små korn l. gryn. Bakbenen (på sandödlan) framtill och under med större plåtlika fjäll, baktill och ofvan granulerade. Nilsson Fauna 3: 18 (1842). Linnarsson VgCambr. 59 (1869).
c) ss. vbalsbst. -ing, kornig struktur; jfr GRANULATION 2. Kroppens (på skogsödlan) granulering samt fjäll- och plåtbeklädnad. Nilsson Fauna 3: 27 (1842). På pygidiets skal kan man med tillhjelp af förstoring stundom urskilja en ytterst fin granulering. Linnarsson VgCambr. 60 (1869).
d) med. om sår: bilda granulationer. TLäk. 1833, s. 315. (Det) inställer sig granulering i hela omkretsen af såret. Därs. 1835, s. 143. Sår, som ej äro väl och på tillbörligt sätt renade, börja alltid granulera i förtid. Löwegren Hippokr. 2: 70 (1910).
B: (2 a) GRANULERINGS-STÅL. vid mezzotintogravyr användt stålvärktyg liknande ett stämjärn med rundad, sågtandad ägg vilket före uppteckningen av bilden under vaggande rörelse föres fram över den blankslipade plåtytan varigm denna blir uppruggad l. ”kornig”. 2UB 10: 298 (1907).
Spalt G 842 band 10, 1929