grav | SAOB

Publicerad 1929

GRAV gra4v, adj.2 o. sbst.2; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. r.; best. -en; ss. sbst. äv. GRAVIS gra4vis, stundom gra3vis2 (Weste synes hava känt båda uttalen; gráviss Dalin), r. (m. Weste, Lundell); i best. anv. utan slutartikel.

Ordformer

(grav, sbst. 1836 osv.; adj. 1815 osv. grave 1802. gravis 1784 osv. Anm. I äldre tid är gravis rent lat. form, t. ex. hos Möller (1745; under accent; i bet. II 3))

Etymologi

[grav(e) av fr. grave, liksom gravis av lat. gravis (se GRAV, adj.1), äv. (delvis efter gr. βαρύς): djup, låg (om ton), obetonad (om stavelse); tillämpat på sv. accentförh. användes ordet tidigast av Revnér MetrÖfv. 16 (1801)]

i sht språkv. motsatt: akut; jfr CIRKUMFLEX.

I. adj.

1) (†) mus. om ton: djup, låg. Envallsson MusLex. 123 (1802; i fråga om musik).

2) i fråga om viss (under olika former uppträdande) för sv. riksspråket o. flertalet sv. dial. (samt många norska mål) utmärkande accent l. accentuering som förekommer i sht (i sv. riksspråket nästan bl.) i två- o. flerstaviga ord; i normalt sv. riksspråk dels om det slag av tryckfördelning o. tonalitet som i två- l. flerstaviga ord kännetecknas av svagt avtagande l. sammansatt (avtagande o. stigande) intensitet o. fallande l. låg ton på stavelsen med huvudtryck o. av relativt starkt bitryck samt högre ton på (ngn av) efterföljande stavelse(r) samt i enstaviga ord av liknande fördelning inom stavelsen; dels, o. urspr. allenast, om (det fallande l. sammansatta tryck o.) den relativt låga ton som karakterisera(r) stavelsen med huvudtryck i nämnda accentuering. Grav accent på första stafvelsen kan anses såsom karakteristisk för det nationella svenska uttalet, som älskar att med en viss tryckning sänka rösten på första stafvelsen, för att lätt höja henne på den andra. Enberg SvSpr. 394 (1836). Noreen VS 2: 200 (1908). Grav taktform. Därs. 258 (1910).

3) i uttr. grav accent, benämning på (det tidigast i gr. begagnade) tecknet`, i olika språk användt i olika bet.; i språkvetenskaplig framställning av sv. accentförh. betecknande grav accent l. accentuering (se 2). Moberg Gr. 18 (1815).

II. sbst.

1) (numera bl., mindre br., i formen gravis) motsv. I 1, om låg ton; särsk. om den grundton under vilken rösten vid naturligt tal icke sänkes. Noreen FryksdLjudl. 4 (1877). Ekbohrn (1904). jfr Kock AltneuschwAcc. 9 (1901).

2) motsv. I 2: grav accent l. accentuering. (Stavelsen) ta uti Tàla har gravis. Boivie SvSpr. 231 (1820). Kock Akc. 1: 37 (1878). Låg accent, grav, tvåtrycksaccent, lämpligen betecknad med sifferföljden 3 2. .. Ex. ”Anna” an3a2. LoW Inl. 26 (1911).

3) motsv. I 3: tecknet`, grav accent. Björkegren (1784; under grave). 2NF (1908).

Spalt G 867 band 10, 1929

Webbansvarig