Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRAV- gra3v~.
Etymologi
[till GRAVA, v.1]
i ssgr (jfr GRAVA, v.2 o. v. 3 ssgr).
Ssgr: GRAV-AND. [namnet givet på grund av att fågeln i jorden gräver gångar som den använder till häckplats; jfr d. gravand, ävensom GRAV, sbst.1 3] zool. andfågel av släktet Tadorna Lin., i sht arten Tadorna tadorna Lin., gravgås; jfr BRAND-GÅS. Nilsson Fauna II. 2. 2: 279 (1834). Lagerlöf Holg. 1: 130 (1906). —
-GÅS. [jfr d. gravgaas] zool. gravand. Spegel GW 211 (1685). 2NF (1908). —
-JÄRN, sbst.1, -REDSKAP, se GRÄVA, ssgr. —
-ROST. [jfr d., nor. dial. gravrust] på järn: svårartad, frätande rost (som ”gräver” l. äter sig in i metallen). KrigVAH 1811—15, s. 206. Väring Vint. 154 (1927). —
-SKYFFEL, -SPADE, -STEKEL, se GRÄVA ssgr. —
-STICKARE, m. l. r. [jfr GRÄV-STEKEL, ävensom ä. d. gravstikker, person som yrkesmässigt utför gravering] (föga br.) skalbagge av släktet Bostrichus Fabr. l. Tormicus Latr., vilken gräver gångar i barken av vissa träd, barkborre. JernkA 1851, s. 281. Heidenstam Svensk. 1: 163 (1908). —
-SVIN, -TYG, se GRÄVA ssgr.

 

Spalt G 867 band 10, 1929

Webbansvarig