Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GROSS-.
Ordformer
(gro- c. 1734)
Etymologi
[av t. gross-, av t. gross, stor, av omtvistat urspr.; jfr nt. grot, holl. groot, eng. great]
(†) stor-; i ssgr.
Ssgr (†): GROSS-MYNDIG. [jfr -MÄKTIG] myndig; ”grötmyndig”; äv. i överförd anv. om sak: väldig. (Där) han så grosmyndigt Præsiderade .., at (osv.). VDAkt. 1757, nr 446. Björn Pap. 19 (1794). —
-MÄKTIG. [av t. grossmächtig] stormäktig; högförnäm; ofta skämts. Sätt väl ut kräfvan och brösta er; se grossmägtig ut. Envallsson Skom. 8 (1785). Wallin Vitt. 2: 151 (c. 1830). —
-VISIR. [av t. grosswesir] storvisir. KFÅb. 1913, s. 334 (1709). HC12H 1: 86 (c. 1734; i oeg. anv.). —
-VÖRDIG. [jfr -MYNDIG] i hög grad vördig. De hurra för prostfar, grossvördig och stor. Wallin Vitt. 2: 113 (1810).

 

Spalt G 968 band 10, 1929

Webbansvarig