| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRUNDA grun3da2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING, sbst.1 (mindre br. utom i bet. II 1, PH 5: 3539 (1753; i bet. II 1), Geijer I. 4: 138 (1822; i bet. III 2 a), Lundell (1893)); -ARE, sbst.1, -ARINNA, -ERSKA, se avledn.
I. (numera föga br.) sjöt. motsv. GRUND, sbst.1 I 1 (b); om fartyg: stöta emot botten, få bottenkänning; förr äv. i fråga om lodning: nå botten. (Det finnes) vissa ställen i Hafvet, deräst intet Lod grunda kan. Bliberg Acerra 349 (1737). Här var ej så farligt, at grunda, som för Öland och Yarmouth. Hasselquist Resa 95 (1750). Så snart båten grundar, springer manskapet i sjön för att hala den högre upp. Ekelöf Skeppsm. 238 (1881).
1) tekn. o. handtv. i fråga om målning, lackering, polering, förgyllning o. d.: giva (ett föremål) den första anstrykningen resp. förse med den grund varpå den egentliga målningen skall göras l. förgyllningen läggas osv.; bereda (duk o. d.) genom påläggande av underfärg l. grund; grundmåla, grundstryka; i fråga om färgning: gm en förberedande färgning giva (godset) dess grundfärg (se d. o. 1), underfärga; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret: grund; jfr GRUNDERA. Wrangel TessPal. 35 (i handl. fr. 1735). Grunda väfven til en målning. Lind (1749). Grundas godset förut med lafven ensamt, går färgningen fortare för sig. Westring SvLafv. 4: 9 (1805). Lackeraren (överdrager) godset 2—4 gånger med en grundning af t. ex. blyhvitt, mönja och umbra. NF 9: 485 (1885). Grundvilkoret för goda oljefärgsanstrykningar å jern är en riktig grundning. AHB 131: 6 (1887). Sahlin SkånFärg. 202 (1928). — jfr KRIT-, VIT-GRUNDA m. fl.
2) (†) göra det första utkastet till (en målning o. d.), skissera (i färg); äv. allmännare: måla, bemåla; äv. bildl.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, närmande sig bet.: färg(nyans). Med skugga, ljus och dag man denna tafla grundat. Bellman 1: 184 (1771). Dagen inföll med en grön grundning. Törneros Brev 1: 216 (1825; uppl. 1925). Den 9 (januari) grundade jag Clas Christersson Horn. Holmbergsson Flor. 16 (1828). Hvita handen .. / Hvars mjuka färg de finsta ådror grunda. Kullberg Ariosto 1: 172 (1865).
1) (numera i sht i högre l. vitter stil; jfr dock a) motsv. GRUND, sbst.1 III 1; i eg. bem.: lägga grund(en) till (en byggnad l. del av byggnad o. d.), ofta övergående i bet.: bygga (ett hus o. d.), resa (en byggnad o. d.); äv.: giva (ngt) fäste (i marken o. d.); äv. i mer l. mindre genomförd bild (jfr 2 b α). (Huset) war grundat på helleberghit. Mat. 7: 25 (NT 1526; ännu i Bib. 1917). Sii, Iagh Legger I Zion en grundsteen, en pröffuosteen, en kosteligh hörnsteen, then wel grundat är. Jes. 28: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: fast grundad). (Man) har .. den fastaste jordmån at grunda byggnaden uti. Porthan BrefCalonius 563 (1799). Såsom på en klippa stod den Heliga Stolen .. fast grundad på menniskornas tro. Strinnholm Hist. 3: 701 (1848). Der stod emellan tvenne haf / Ett torn på klippan grundadt. Sander Ros 1 (1876). Ahrenberg Männ. 2: 148 (1907). — jfr (†): The ther grundadhe äro på iordenne, skola förtäras aff matk. Job 4: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: som hava sin grundval i stoftet). — särsk.
a) (i fackspr., fullt br.) förse med (så l. så beskaffad) grund. (Vägarna över kärr o. mossar) grundas med fasciner. Porthan 5: 105 (c. 1790). Den på pålrust grundade strömmidtelpelaren till denna bro. TT 1894, Byggn. s. 64.
b) (i högre, i sht religiös stil) oeg., i fråga om världens skapelse; jfr GRUND, sbst.1 III 1 a. OPetri MenFall O 1 a (1526). Tu som grundar iordena på hennes botn, så at hon bliffuer j ewigh tijdh. Psalt. 104: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: Du grundade jorden på hennes fästen). Den, som alt har grundat, / .. Verdsens stora Uphofsman. Nordenflycht QT 1744, s. 32. Linné Skr. 2: 294 (c. 1775).
2) i bildl. o. överförda anv.
a) motsv. GRUND, sbst.1 III 1: lägga (den första) grunden till (ngt), grundlägga, anlägga, inrätta, stifta, bilda (ngt); stundom med sakligt subj.: grundlägga, ”skapa” (ngt). Grunda ett samhälle, ett affärsföretag, en skola, en förening, en stiftelse. Grunda familj, ett (nytt) hem. (Staden) Tranquebar eller Danskeborgh, är Grundat aff Konungen vthi Dannemark. Kiöping Resa 105 (1667). Männer som i bättre tider grundat vår Litteraturs ära. Tegnér (WB) 2: 459 (1816). Det var den komiska epiken, som skulle grunda Rudbecks skalderykte. Atterbom Siare VI. 1: 261 (1852). De båda norska kolonierna på Grönlands syd- och västkust, som grundats 985 av Erik Röde. Flodström Naturförh. 24 (1918).
α) i uttr. grunda ngt på, förr äv. i ngt, göra ngt till grundval för ngt, ”bygga” l. stödja ngt på ngt; hämta skäl för ngt ur ngt; i p. pf. äv. med prep. i: som har sin grund (se GRUND, sbst.1 III 4) i ngt. Grunda sin mening, sitt omdöme, sin rätt, ett anspråk, ett påstående, en slutsats på ngt. De skäl varpå han grundar sin talan. Grundad på lag. Mina råd äro grundade på lång erfarenhet. (En mening som) icke alzstinges grundat är j scrifftenne. OPetri MenFall 157 (1526). Dom bör befästas med uppenbara skiäl och bevis .. och ey uppå gissningar grundas. Abrahamsson 802 (1726). På Yngves återkomst mitt hopp jag grundat har. Leopold 1: 20 (1790, 1814). Man antager .. allmänt, att det gifves en i människans förnuft grundad Sedelära. Boëthius Sedel. 2 (1807). Behof, som äro grundade i barnens natur. Hierta-Retzius ArbStug. 44 (i handl. fr. 1887). En på rättfärdighet grundad samhällsordning. Rydberg Vap. 155 (1891).
β) (i religiös stil) i uttr. grunda sin förhoppning l. bön l. tillförsikt o. d. på l. sitt sinne på l. i (Gud l. Kristus), bygga sin förhoppning på (Gud l. Kristus), åberopa (Kristus) i sin bön resp. sätta sitt sinnes tillit o. förtröstan till (Gud l. Kristus). (Kristus) säger, Bedher j mitt nampn, thet är, grunder idra bön på migh. LPetri 2Post. 73 b (1555). (Han) uppå hwilken wi grundade al wår förhopning. Österling Ter. 2: 283 (1700). Det i Jesu Kristo grundade sinnet. Flensburg KyrklTal 27 (1866). NPs. 1921, 595: 2.
γ) (†) lägga en säker grundval (säkra grundvalar) under l. för (ngt), grundfästa, befästa (ngt). Stiernhielm Fred. 12 (1649). (G. I) fick .. tilfälle at med erfarenhet grunda den kundskap han sig förverfvat. Celsius G1 1: 6 (1746). Har man .. endast först stadgat sit goda namn på et ställe, så kan man vara obekymrad om dess grundande på alla andra. Hasselroth Campe 146 (1794).
δ) (numera i sht i fackspr.) med sakligt subj.: bilda l. utgöra grundvalen l. stödet för (ngt); ligga till grund för (ngt); grundlägga (en regel, ett rättsanspråk o. d.). Jämnvigt i magt .. grundar allmän säkerhet. Schröderheim Robertson 1: 126 (c. 1794). (Exemplen äro) alltför få för att grunda någon allmän regel. Tegnér (WB) 3: 246 (1819). Repressalierna grunda ej någon eganderätt till saker, som man bemäktigat sig. NF 13: 938 (1889). Allt detta grundar R(omerska) K(yrkan)s principiella intolerans. Fehrman OrientK 80 (1920).
ε) refl., i uttr. grunda sig på, i bet. α’ förr äv. i (ngt).
α’) med sakligt subj.: ha (ngt) till grundval, ”bygga” l. stödja sig på (ngt), vara grundad på (ngt); (i sht förr) äv.: ha sin grund i (ngt), härleda sig ur (ngt). Anspråket grundar sig på följande skäl. Framställningen grundar sig på egna undersökningar, på hörsägner. (En rätt tro) moste haffua något thet grunda sigh vppå, som är fast och icke fehla kan. LPetri 2Post. 276 b (1555). All wår Böön grundar sigh på Gudz Bodh. Rudbeckius Luther Cat. 169 (1667). Begäret till egit väl .. grundar sig i vår känslokraft. Boëthius Sedol. 16 (1782). Det lagrum, hvarå (försäljnings-) tillståndet sig grundar. SFS 1905, nr 36, s. 24.
β’) (†) med personsubj.: stödja sig (sin mening l. sina anspråk o. d.) på (ngt); hålla sig till, förlita sig på (ngn l. ngt); åberopa sig på (ngn l. ngt). Tu moste tagha tigh Gudz ord före, och grunda tigh ther vppå. LPetri 2Post. 289 a (1555). Uppå desse skiäl har och salig Kyrckioherden sig grundat, då han dem trolofwade. VDAkt. 1707, nr 648. De der vise, som så mycket grunda och stödia sig på sin visdom. Lundberg Paulson Erasmus 211 (1728). Nu kunna de trogna allenast .. stödja och grunda sig på Honom (dvs. Kristus). Nohrborg 489 (c. 1765). Ahlman (1872).
ζ) (†) intr., i uttr. grunda på ngt, = ε α’. (Påven, hans kardinaler o. biskopar kunna icke bevisa) att theres stora welle och herredöme hade Gudz befalning grunda vppå. Svart G1 93 (1561). Humbla Landcr. 48 (1740).
η) i p. pf. i adjektivisk anv.
α’) om sak: som har en säker grundval, fast rotad, fast, säker; om kunskaper o. d. äv. närmande sig bet.: grundlig; om känsla o. d. äv. övergående i bet.: djup, innerlig; numera bl. ngn gg med starkare anslutning till den eg. bet., i sådana uttr. som djupt grundad o. d. Så är nw troon om the twå personanar fadheren och sonen noogh grundat och stadhfest medh the ordh som j scrifftenne stå. OPetri 2: 219 (1528). Om å både sidor är en grundad kärlek. Ågren Gell. 46 (1757). Så är .. / En gammal grundad lag, / Att (osv.). Bellman 1: 71 (1769). LdVBl. 1832, nr 5, s. 4. Huset Lancaster är grundadt djupt / Och är, liksom ett berg, ej lätt att flytta. Hagberg Shaksp. 4: 183 (1848). Cavallin (1875).
β’) om sak: som har skäl för sig, som stöder sig på goda skäl, befogad, berättigad; äv. (om antagande, påstående, rykte, beskyllning o. d.): som har grund för sig, som har stöd i de värkliga förhållandena, sanningsenlig, riktig; äv. med modifierande adverbiell bestämning (väl, fullt, illa, mindre, svagt o. d.). Ha grundad anledning att (osv.). Ett grundat omdöme. Grundade anspråk, förhoppningar, tvivel, farhågor. Anklagelsen mot honom var svagt (fullt) grundad. Dalin Vitt. II. 6: 91 (1739). Jag önskar mer än jag hoppas, at min fruktan måtte vara illa grundad. Knöppel Ön 12 (1748). I veten, huru väl grundad min klagan är. Riccoboni Catesby 37 (1761). Det är en grundad förmodan. Cavallin (1875). Aldrig har en misstanke varit mindre grundad. Hagberg VärldB 34 (1927). — jfr LAG-, O-, VÄL-GRUNDAD.
γ’) (†) om person: fast rotad, stadfäst, grundfast, säker, orubblig (i ngt); i fråga om kunskaper o. d.: (väl) hemmastadd l. (grundligt) kunnig (i ngt), äv. (med anslutning till GRUND, sbst.1 III 1 d ε): som har (säker) underbyggnad (i ngt), som (säkert) inhämtat grunderna (av ngt; jfr IV); äv. abs.; i abs. anv. äv.: stadgad, stadig. Om j annars bliffue grundadhe och faste j trona. Kol. 1: 23 (NT 1526). Job och Assaph, begge mykit wel grundade i Gudz ord. Swedberg SabbRo 928 (1690, 1712). Först bör han (dvs. ”en man som skall ha ett ansenligt kall i riket”) för all ting vara väl grundad i sin Religion. Dalin Arg. 1: 30 (1733, 1754). I Läro-brefvet (bör) utsättas, i hvilka stycken han (dvs. gesällen) är tilförlåteligen grundad, och hvad honom fattas. PH 5: 3460 (1752). En äldre Syster, beständig, grundad och alfvarsam. Tessin Bref 2: 89 (1754). Rääf Ydre 4: 311 (i handl. fr. 1762). Han är ännu ung, och just ej i sine studier djupt grundad. Porthan BrefSamt. 1: 195 (1793). Grundad och fast i den rena läran. Cavallin Herdam. 2: 198 (1855).
IV. (†) motsv. GRUND, sbst.1 III 1 d ε: bibringa (ngn) de första grunderna (av ngt). Serenius (1741). Barnen böra förut grundas, i 1mo Classe, uti Etymologien. VDAkt. 1751, nr 93.
(III 1 b) -DAG. (tillf.) Han som skref, från jordens grundningsdagar, / Sin makt på fästets hvalf. Leopold 2: 149 (1796, 1815). —
(II 2 a) -VÄRKSAMHET~102 l. ~200. ekon. i fråga om (yrkesmässigt) grundande av affärsföretag o. d.; ofta med bibet. av ”jobberi” (jfr GRUNDARE 2 slutet). Grundningsverksamheten och företagsfinansieringen borde organiseras på ett mera rationellt sätt. 2NF 35: 578 (1923).
1) tekn. o. handtv. till II 1: person (arbetare) som sysslar med grundstrykning o. d. En grundare, som öfverdrog muren med hvit färg. AB 1890, nr 34, s. 2. Auerbach (1909).
2) till III 2 a: person som grundlägger l. stiftar osv. (ngt); grundläggare, anläggare, inrättare, stiftare (av ngt). Grundare(n) av en kyrka, skola, lära, dynasti. Wollimhaus Ind. (1652). JernkA 1884, s. 232 (i fråga om ett bolag). K. Marx och Fr. Engels, socialdemokratiens grundare. Fahlbeck Stånd 135 (1892). jfr DYNASTI-, KLOSTER-, RIKS-GRUNDARE m. fl. särsk. [efter t. gründer i motsv. anv.] om person som yrkesmässigt grundar affärsföretag o. d.; vanl. med nedsättande bet., om person som i spekulationssyfte grundar (illa planerade l. lättsinniga) företag; ”jobbare”. Björkman (1889). Utomordentliga villatomter för en smart grundare. TurÅ 1911, s. 53. Sommarin EkonL 1: 123 (1915). Anm. I denna bet. användes äv. den halvt försvenskade t. formen gründare (Ahlgren Papir. 38 (1901)) l. (oftare) den rent t. formen gründer (WoJ (1891), SJ 1: 179 (1906: gründerföretag), Sommarin EkonL 1: 123 (1915: gründerskap)).
GRUNDARINNA1032, f. särsk. till III 2 a: grundläggarinna, stiftarinna (av ngt). Cygnæus 7: 194 (1835). Högsta öfverinseendet (över New Woman’s Colony) innehafves af grundarinnan. GHT 1895, nr 237, s. 2. —
GRUNDERSKA, f. (†) till II 1: kvinna som har till sysselsättning att grunda färggods. För et stycke (kattun), som i grundningen ej rätt inpassas, böter Grunderskan 16 öre Kop:mt. PH 5: 3539 (1753).
Spalt G 1040 band 10, 1929