| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRUNDIG, adj.
(†)
1) [efter motsv. anv. i ä. t.; jfr GRUND, sbst.1 I 1 d] djupsinnig, ”djup”. The helga scrifft hon är mongestadz såå haard och grundigh ath hon jngalunde kan förståndas rätteliga vtan lärare och vthtydare. OPetri PGalle A 3 b (1527). (Den sjuke prästmannen) skall .. hålla sigh ifrån ämbetet, och andra grundiga studeringar intill Laurentij tid. KyrkohÅ 1916, s. 251 (1624). Schroderus Os. 2: 610 (1635).
2) [jfr GRUND, sbst.1 I 1 e α, samt motsv. anv. i d.] grundlig (se d. o. 2 a, b). RP 6: 131 (1636). Någon grundigh cognition in Mathesi inferiori. Thyselius Bidr. 78 (1640). (Apotekaren som examinerades) befants wara en mycken fundamental man uthi sin konst .. swarade .. grundigt till alla förestälte frågor. CollMedP 7/1 1705.
3) [jfr GRUND, sbst.1 III 2] (väl) grundad; säker, övertygande; jfr GRUNDLIG 6. Medh grundigt skiäl bewijsa. Linc. Gg 1 a (1640). — jfr O-GRUNDIG.
Spalt G 1046 band 10, 1929