| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRÅTIG grå3tig2, adj. -are. adv. -T.
(numera i sht i norra Sv. o. i Finl.) i sht om barn: som gärna gråter, ”grinig”; förr äv. dels om röst o. d.: gråtande, gråtfylld, gråtmild, dels om person, i uttr. vara gråtig i ögonen, vara gråtögd. Gråtogt barn. LPetri KO 8 b (1571). Hon war gråtigh i ögon. UpplDomb. 1: 58 (1626). Han bad, med gråtig röst. Kolmodin QvSp. 2: 191 (1750). Dalin (1852). Om ett barn är gråtigt och oroligt, ska man lyfta dörren å gångjärnen. Hembygden 1915, s. 85. Nordström Luleåkult. 225 (1925).
Spalt G 1132 band 10, 1929