Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRÄNJA grän3ja2, äv. GRÄNGA gräŋ3a2 l. GRÄGNA gräŋ3na2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) förvrida anletsdragen, grina illa; numera bl. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): förvrida anletsdragen till gråt, gråta, lipa, ”grina”; äv. företrädesvis l. uteslutande med tanke på det ljud som åtföljer ”grinandet”: kvida, klaga, jämra sig; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Hon grijnar och gräniar säger sigh wara siuk. Brasck TyKr. I 1 b (1649). Hwart öga skiönia Kan / Huru illa Gårda-hoopen där we gränniar. Dahlstierna (SVS) 164 (c. 1700). Gubben har ondt af podagre, och blef på sidstone otolig och grängiade. Bark Bref 1: 50 (1703). Att ideligen gränja öfver ”misshushållningen”. Atterbom Siare 4: 237 (1847). Pojkarna äro bråkiga, måste tystas till och börja gränja. Berg Clerck 85 (1898).
2) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ryta, tjuta, gnissla, morra o. d.; äv. med saksubj. Kämparna gräniade och ropte på honom. Verelius Götr. 187 (1664; isl. orig.: greniudu). Hunden gräniar. Comenius OrbPict. 5 (1683). Värjan gränjar / Och går ur skidan. Björner Hrolf 65 (1737; isl. orig.: greniar). Nu Hervarder gränjar, i skölden han biter. Ling Tirf. 2: 31 (1836; trol. efter isl.). Tigern svängde den långa svansen och gränjade. Scholander I. 2: 187 (c. 1870). Vargen .. låg och grängade (under dödsryckningarna). FrSkog. 18 (1892). Bergman LBrenn. 88 (1928).
Spalt G 1147 band 10, 1929