| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRÖNLÄNDSK grø3n~län2sk l. ~län2dsk, stundom 4~1, förr äv. GRÖNLANDSK, adj.; adv. -T.
adj. till GRÖNLAND. SP 1780, s. 800. Den grönländska dialekten. Ymer 1907, s. 18. Ahlman Rasmussen 29 (1919). jfr VÄST-, ÖST-GRÖNLÄNDSK m. fl. — särsk. i namn på vissa fåglar.
a) (†) i uttr. grönländsk duva, simfågeln Uria grylle Lath. (Lin.), grissla. Nemnich Naturg. 1: 1142 (1793). Weste (1807; med hänv. till grissla).
b) i uttr. grönländsk papegoja, simfågeln Fratercula arctica Lin., lunnefågel. Wahlström ExkFauna 65 (1861).
2) det språk som talas av de grönländska eskimåerna. Grönländskan och de amerikanska vildarnes tungor gå i böjningsformernas frodiga växt ännu mycket längre (än lapskan). EHTegnér i SvTidskr. 1874, s. 137.
Spalt G 1221 band 10, 1929