| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GUDOMLIG gɯdωm4lig, i Sveal. äv. 032, sällan gɯ3~dωm2lig l. gɯ3d~ (guddo´mlig el(ler) gudo´mlig Weste; gudòmmligg Dalin), adj. ((†) i best. anv. utan best. böjn. Gevaliensis Dav. 1 (1604)) -are. adv. -A (†, Linc. Bb 3 a (1640), Serenius P 1 a (1734)), -EN (†, Ekblad 84 (1764), Leopold 5: 179 (c. 1825)), -T (SP 1780, s. 905 osv.).
1) adj. till GUD o. GUDOM: som hör till l. är utmärkande för Gud (l. gudomen, äv. en gud l. gudarna), hans (dess, deras) väsen, egenskaper o. handlingar osv.; härstammande från, skickad av Gud osv.; gudingiven, inspirerad l. dyl.; kan ofta ersättas med: Guds, himmelens, himmelsk. Bryta både mot gudomliga och mänskliga lagar. Den gudomliga försynen. Med gudomligt bistånd. En gudomlig skickelse. Gudomlig härkomst. Gudomligt ursprung. Gudz ord ogillar icke någor landzlagh, ther the icke falla tvert emot hans guddomliga lagh och naturlig lagh. RA 2: 248 (1568). Vnder hans (dvs. Guds) Guddomliga beskydd. Messenius Swanhuita A 2 b (1613). Vthi (psaltaren finnas) allehanda Gudhdomeligh helsosam bodh och lära. FörsprPsalt. (Bib. 1618; Luther: allerley Göttlicher heilsamer Lere vnd Gebot). Thet höga Gudhdommeliga Majestätet. JMatthiæ 1: 2 (1658). Altså består tå Christi person aff twenne Naturer, then Gudomelige och then menniskielige. Emporagrius Cat. L 6 b (1669). At fela är menskligt : at förlåta är Gudomligt. Sahlstedt CritSaml. 77 (1759). De Gudomeliga (dvs. av Gud uppenbarade) sanningars updagande. AdP 1786, s. 88. Forntidens historia, hvilken .. (profeterna) genom gudomlig ingifvelse kände. Agardh ThSkr. 1: 10 (1842, 1855). Om det fans någon gudomlig rättvisa här på jorden, så (osv.). Munthe Skizz. 57 (1888). Härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida. Luk. 22: 69 (Bib. 1917).
2) som tillkommer l. visas Gud (l. en gud l. gudarna); förr äv.: som angår l. har avseende på Gud osv. Rum .., ther Christit folk til guddomliga saker bequemliga kan församblas. LPetri Kyrkiost. 88 b (1566). Giöra guddomelig ähro. Swedberg Schibb. 248 (1716). (Tiberius hade) en gång vägrat mottaga gudomlig dyrkan och förbjudit, att tempel restes honom. Rydberg RomD 27 (1877).
3) (†) gudfruktig, from; jfr GUDAKTIG, GUDLIG. Der folket i sitt tal Gudomligt vara vil; / Men i sin gerning svär, at ingen Gud är til. Dalin Vitt. I. 1: 87 (1745).
4) (i högre stil, föga br.) lik Gud (l. en gud l. gudarna), lik Guds (l. gudarnas), gudalik. Om then Gudomlige Platone läse wij, at (osv.). Schroderus Hoflefw. 255 (1629); jfr 5. Ju menskligare Gudar voro, / ju mer gudomlig menskan blef. Tegnér (WB) 9: 13 (1840).
5) [jfr liknande anv. av HIMMELSK. Anv. torde i väsentlig mån bero på invärkan av fr. divin] (i sht ngt vard.) oeg. o. bildl., för att beteckna att ngt i hög grad överstiger det vanliga: utomordentlig; ofta: utomordentligt skön l. härlig (äv. om njutning av ett l. annat slag), dråplig, ypperlig, hänförande, oförliknelig, hänförande vacker; stundom: sublim. (Aeneas) Guddommeliga fägring. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 113. Vi undfägnades med en gudomlig soupé. Tersmeden Mem. 3: 92 (1741). Et Fruntimmer, .. som klär sig Gudomligt. SP 1780, s. 905. Kammarherrn Ö. .. valsar gudomligt. Knorring Vänn. 1: 106 (1835). Det var ett gudomligt väder. HLilljebjörn Hågk. 2: 84 (1867). Hedberg Kärlek. 89 (1910).
a) [efter kyrkogr. ϑεοποιεῖν, ϑεοποίησις] teol. i fråga om slutstadiet i människans frälsning (enl. den grekisk-katolska kyrkan, sporadiskt äv. hos andra teologer), då döden förintas o. människan blir likartad med Gud. Själen blifver (enl. Tauler) genom nåden gudomliggjord och lik Gud. Björling Dogm. II. 1: 9 (1869). Fehrman OrientK 31 (1920).
b) (föga br.) i överförd anv.: apoteosera, förhärliga. I Messer Dante Alighieri, I har mest gudomliggjort det skröpliga ler, som kallas kvinnan. Levertin Diktare 63 (1898).
Spalt G 1290 band 10, 1929