Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GUDUNGE gɯ3duŋe2, äv. 3~20, äv. GUDING gɯ3diŋ2 l. GUDINGE -iŋe2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(grid- SÖdmann i VetAH 1780, s. 319, Brander NatH 25 (1785). gud- Stiernman osv. -ing FoFl. 1907, s. 93 osv. -inge Rydqvist SSL 4: 114 (1868) osv. -ung Stiernman. -unge Linné Fauna nr 117 (1761) osv.)
Etymologi
[sv. dial. (Östergötl., Södermanl., Uppl., Finl.) guding(e), gudung(e), ejderhanne; av oviss härledning, möjl. (jfr Charpentier i ZeitschrVerglSprachf. 40: 434) i avljudsförh. till isl. gjóðr, fiskgjuse (se GJUSE). Formen grid- är ursprungl. läs- l. tryckfel]
(i folkligt spr. i vissa trakter samt jäg. o. zool.) fullvuxen hanne av ejder; stundom i utvidgad anv., liktydigt med: ejder. Stiernman Com. 1: 817 (1622). Spegel GW 211 (1685). Der skymtade förbi en flock gudungar så lätta och fria, medan ådan någonstädes bland skären vårdade sina ungar. Lönnberg BlSkär. 20 (1876). Gamla (ejder-)hannar (gudingar). SFS 1911, Bih. nr 18, s. 4.

 

Spalt G 1295 band 10, 1929

Webbansvarig