| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GUMMA gum3a2, sbst.1, f.; best. -an; pl. -or.
1) (i sht ngt vard.) gammal, ålderstigen kvinna; jfr KÄRING. En gammal rar gumma. Een stoor, tiock och feet Gumma. PErici Musæus 2: 305 a (1582). Schroderus Dict. 4 (c. 1638). Ingen Barnaleek, när gambla Gumman dantzar. Grubb 391 (1665). Een tandlöös Gumma. Stiernhielm Harm. 47 (1668). Godt stycke härifrån och dit, sade Gumman såg til månan. Dalin Arg. 1: 71 (1733, 1754). En karl står vid sitt ord och en gumma vid sin påse. Rydberg Vigg 6 (1875). — särsk.
a) (vard., numera mindre br.) i tilltal; jfr e. Nu, nu, min gumma, haf stoor tack! / iagh skall förhindra deras snack. Asteropherus 40 (1609). Dågher ej thz åt gumman? Rondeletius 14 (1614). Hör på, min goda gumma, / Kom hit om några dar. CIHallman 406 (1779). Nordström Landsortsb. 318 (1911).
b) (vard., i sht skämts.) framför namn. Gumman Noach .. var en hedersfru. Bellman 4: 80 (1791). Det var gumman Nygren, som kom och tiggde igen. Östergren (1926).
c) om (äldre) kvinna som utför visst arbete, försäljer vissa varor o. d.; numera nästan bl. ss. senare led i ssgr. Omöjeligen kunna alla the svårigheter, som en sådan Gumma (dvs. jordgumma) veta och förstå bör, i så kårtan tijd, som hon ther (dvs. vid ett barnbördshus) vistas, förefalla. Hoorn Jordg. 2: Dedik. 7 (1723). Östergren (1926). — jfr BAD-, BAKELSE-, BÄR-, HJÄLP-, JORD-, KAK-, PEPPARKAKS-, SKUR-, TORG-GUMMA m. fl.
d) om (äldre) kvinna som bedriver kvacksalveri, kvacksalverska; numera bl. i uttr. klok gumma (se KLOK). Alm(Gbg) 1763, s. 37.
e) (vard.) i allmännare anv., (ofta nedlåtande l. försmädligt l. raljerande) om l. (oftare) till kvinna oberoende av hennes ålder (jfr 2); stundom äv. (smeksamt) om l. till liten flicka. När jag tar gumman om nacken och tar ut en riktig smällkyss. ZTopelius (1845) hos Vasenius Top. 2: 447 (om liten flicka). — i utvidgad anv., till djur. Tessin Bref 1: 143 (1752; till sköldpadda, i saga). ’Se så, raska upp dig, gumman min!’ sade Tom och klappade fuxstoet i nacken med ändan af sin piska. Backman Dickens Pickw. 1: 213 (1871).
2) (vard., i sht i folkligt spr.) (ngns) hustru (oberoende av ålder; jfr 1 e); jfr KVINNA, KÄRING. OxBr. 3: 227 (1631). Vi .. drucko skålar för .. våra gummor och barn. Stenhammar Riksd. 1: 104 (1834). Bergman Mark. 242 (1919).
(jfr 2) -DANS. (förr) dans som vid bröllop bland allmogen i vissa trakter utfördes av de gifta kvinnorna o. bruden; jfr FLICK-, GUBB-DANS. Afzelius Sag. 6: 230 (1851). Uppl. 2: 365 (1908). —
-FLÄSK. (gum(m)- 1847 osv. gumme- 1845—1895) (starkt vard.) om äldre kvinnas fetma, ”gumhull”; särsk. i uttr. lägga på gumfläsket, börja bli fet som en gumma. Min tant hade äfven fetmat; ”lagt på gummefläsket,” som min alltid upprigtiga mamma yttrade sig. Knorring Skizz. II. 1: 193 (1845). KarlstT 1895, nr 1707, s. 3. —
-HULL. (vard.) om äldre kvinnas fetma; jfr -FLÄSK. WoJ (1891). Kristiane (är en skönhet) t. o. m. fastän hon ej längre är i sin ungdom och har litet börjande gumhull. SDS 1896, nr 328, s. 2. —
-VÅRTA. (vard., föga br.) jfr GUBB-VÅRTA. Gubb- och gummvårtor kallas en form af låga, platta, breda .., släta, mörkfärgade, i kanten oregelbundna vårtor, som sätta sig i nacken, ansiktet eller på ryggen. Wretlind Läk. 1: 113 (1893). —
-ÅLDER. Mamsell Arnoux, som .. snart går in i gummåldern. NvRosenstein (1783) i MoB 9: 203. Auerbach (1909).
B (starkt vard.): GUMME-FLÄSK, se A.
GUMMA, v.1 (enst., skämts.) refl.: utvecklas till gumma, bliva gumma. Hilda .. har ”Gummat” sig (jag hoppas du förstår det vackra uttrycket!) på märkvärdigt vis, och har en hedervärd erfaren matronas min och fasoner. Bremer Brev 4: 282 (1863). —
Spalt G 1352 band 10, 1929