| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GUNÅS l. GUDNÅS gɯnå4s l. gu- (gunå´s el(ler) gu´nås Weste 2: 55; rimmande med förståss Fröding Eftersk. 1: 128 (1894, 1910)), interj.
(ngt vard.) uttryckande beklagande: beklagligtvis, olyckligtvis, dess värre, tyvärr; jfr Gud bättre, Gud nåde (se GUD II 7). Jag uptog (brevlappen) af golfvet; men Gud-nås, jag kan intet läsa skrift. Dalin Arg. 2: 313 (1734, 1754). Skatterna stego gunås. Bergman Mark. 76 (1919). — särsk.
a) (vard.) med bestämning (ofta inledd av prep. för) uttryckande det vars befintlighet l. beskaffenhet man beklagar. Weste 2: 55 (1807). Gunås en sådan uppfostran. Meurman (1846).
b) (vard.; i sht i folkligt spr.) i uttr. gunås så visst (stundom hopskrivet gunåssåvisst l. gunåsåvisst), beklagligtvis alltför sant, tyvärr är det så o. d., vanl. övergående till bet. av ett bedyrande (jfr GUD II 8 e). Björn FörfYngl. 90 (1792). Jag har träffat många oartiga fransmän och ännu flera oartiga svenskar gunåssåvisst. Engström Glasög. 116 (1911).
Spalt G 1373 band 10, 1929