GUST, r. l. m. l. f.
Etymologi
[sv. dial. gust, m. o. f., vindfläkt, het luftström, stank; jfr nor. dial. gust, m. o. f., vindpust, isl. gustr, m., vindpust, lukt, eng. gust, vindstöt, samt sv. dial. gusta, blåsa svagt, fläkta, nor. dial., fnor. gusta, blåsa; till ett mot sv. dial. (Gotl.) gjausa, vara ostadig l. yr, nor. dial. gjosa, isl. gjósa, strömma, välla fram, svarande verb av samma rot som GJUTA. Jfr GÖS, sbst.1]
Ssg (†): GUST-KALL, adj. (-kallt, adj. n. l. adv.) [efter isl. gustkaldr, kall gm drag l. vindstötar] fruktansvärdt kall. Spegel (1712).
Avledn. (†): GUSTA, r. l. f. Ur hafvet reste sig en olycksdiger, förfärlig vind, kallad ”gusta”. Crusenstolpe Tess. 5: 164 (1849).
Spalt G 1379 band 10, 1929
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
