Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GUTNISK gɯ4tnisk l. gut4-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(got- 1525—c. 1600. gut(h)- 1705 osv. gunnersk c. 1540)
Etymologi
[fsv. gutnisker (got-), motsv. isl. gotneskr, gotländsk (gotisk); till GUTE]
som har avseende på Gotland l. gutarna, gotländsk; numera bl. i fråga om kulturhistoriska, språkliga o. d. (i sht ä.) förh. En gotnisk skepe(re) (dvs. skeppare). OPetri Tb. 94 (1525; uppl. 1929). Gutniska urkunder. Säve (1859; boktitel). 1300-talets midt, tidpunkten för det gutniska konstlivets hastiga avblomstring. Fornv. 1914, s. 34. — jfr FORN-, NY-GUTNISK.
Avledn.: GUTNISKA, r. l. f. den östnordiska dialekt som alltifrån forntiden talats o. ännu talas på Gotland, gotländska; äv. inskränktare: forn- resp. nygutniska. Gutniskan (såsom man för korthetens skull kunde benämna Forngotländskan). Säve GutnUrk. IV (1859). ”Gutniska” omfattar .. öns språk från äldsta tider intill våra dagar, både ”forngutniska” och ”nygutniska”. Söderberg FgutnLjudl. 2 (1879). Noreen VS 2: 62 (1907). jfr FORN-, NY-GUTNISKA.

 

Spalt G 1382 band 10, 1929

Webbansvarig