Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GUTTURAL gut1ura4l, l. -ɯr-, adj. o. sbst.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. r.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[av nylat. gutturalis, till lat. guttur, strupe, fågelkräva, sannol. besläktat med mnt. koder, nt. ködder, hudveck under hakan l. underkäken, eng. cud, svalg hos idisslare, ävensom KVED; jfr Persson IdgWortf. 109, 937 (1912)]
I. adj., eg.: som har avseende på l. hör till strupen; om ljud: som frambringas i struphuvudet l. bakre delen av munhålan; äv. (numera föga br.) språkv. i fråga om dylik artikulation av språkljud; särsk., dels: laryngal, dels: faryngal (faukal) resp. velar, velopalatal. SvLitTidn. 1820, Bih. sp. 55. Barn utbyta gutturala ljud (k, g) mot dentala (t, d). NordT 1901, s. 389. (Skogskvinnan) utstötte några gutturala ljud. Engström Kryss 108 (1912). jfr Noreen VS 1: 379 (1905).
II. (numera föga br.) språkv. sbst.: ”gutturalt” (se I) ljud. Rosenstein i SAH 1: Föret. 4 (1801). Hebreiskan med dess gutturaler (strupljud). Enberg SvSpr. 357 (1836). BonnierKL (1924).
Ssgr: GUTTURAL-BOKSTAV. (†) = GUTTURAL II. Gutturalbokstäfver kallas sådane bokstäfver, som isynnerhet medelst strupens åtgärd uttalas, t. ex. h, ch, k. ConvLex. (1822). WoJ (1891). —
-LJUD. ”gutturalt” (se d. o. I) ljud, strupljud. Björling Klangf. 91 (1880). Ekbohrn (1904).

 

Spalt G 1384 band 10, 1929

Webbansvarig