Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÄLBGJUTARE jäl3b~jɯ2tare, förr äv. GÄLLGJUTARE (Anm. Det vanl. uttalet synes förr ha varit jäll-; jfr att Dalin anför detta uttal till formen gelb- som han uppför ss. huvudform), m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(gel- c. 1755. gelb- 1758—1921. gäl- 1764. gälb- 1889 osv. gäll- 1765—1865. gjälb-, gjäll- 1779 (: gjälbgjutare-Änka)—1798)
Etymologi
[efter t. gelbgiesser resp. nt. gēl- l. gäl-gēter, motsv. holl. geelgieter, av t. gelb resp. nt. gel, gäl, gul (se -GÄLB), o. giesser resp. gēter, gjutare (se GJUTA)]
(i sht förr) handtvärkare som bedriver tillvärkning av mässingsarbeten o. annat (mindre) gjutgods av metallegeringar (urspr. bl. mässingsarbeten, i det att andra gjutarbeten av detta slag voro förbehållna klockgjutarna), gördelmakare. Schultze Ordb. 1497 (c. 1755). Här är ock en Crongiutare verckstad, hvarest allehanda gutne saker giöras, och sådane som eljest hos Gelbgiutare i städerne tilverckas, såsom Liuscronor, Liusestakar, strykjern m. m. NoraskogArk. VI. 1: 34 (1768). AdrKalSthm 1921, s. 454. Hon (dvs. Klara i Rya) var gälbgjutaren, som smälte malm, mässing och koppar till klingande bjällror. Suneson GGrund 115 (1926).
Ssgr: GÄLBGJUTAR-, förr äv. GÄLLGJUTAR-, l. GÄLBGJUTARE- resp. GÄLLGJUTARE-GODS. (i sht förr) jfr GODS 3. UB 4: 206 (1873). —
-TEGEL. (i sht förr) tekn. tegel av viss form användt till gälbgjutarugnar. (År 1837) tillverkades .. gelbgjutaretegel (i Höganäs). 5SvGeolU 6: 177 (1915). —
-UGN. (i sht förr). —
-ÄMBETE~020, äv. ~200. (förr) gälbgjutares skråämbete. MeddNordM 1901, s. 263.
Avledn.: GÄLBGJUTERI1004, förr äv. GÄLLGJUTERI, n. [jfr t. gelbgiesserei] (i sht förr) gälbgjutares konst l. yrke; i sht konkret om gälbgjutares värkstad o. d. Weste (1807). Gelbgjuterierna i Stockholm uppgåfvos 1886 vara mycket hemsökta af den s. k. gjutarefrossan. Almquist Häls. 603 (1896).

 

Spalt G 1582 band 10, 1929

Webbansvarig