Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÄNGLA jäŋ3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. GÄNGEL, m. l. f.?; pl. -glar.
Ordformer
(gängla c. 1755—1879. gänglar, pl. 1640—1700. gänglor, pl. 1640—1892)
Etymologi
[jfr fsv. gängla, träsko?, träben?, ä. d. gængel, träsko?, träben?, vaggmed, skruvgänga, nor. dial. gjengla, litet hjul, skruvgänga; möjl. lånat från t.; jfr t. gängel, vaggmed, avledn. av stammen i t. gang, gång. Med avs. på bet. 1 jfr sv. dial. gängla, stylta, sannol. en inhemsk bildning o. avledn. av stammen i fsv. ganga, gå]
1) (†) stylta. Linc. (1640; under grallator). Schultze Ordb. 1430 (c. 1755).
2) (föga br.) i pl., om gångjärn på dörr; jfr GÄNGA, sbst. 3. Bååth NDikt. 42 (1881). I detsamma öppnades på kvidande gänglor en af gårdens portar. Heidenstam Alienus 2: 144 (1892).
3) (i vissa trakter, särsk. Skåne, bygdemålsfärgat) om varje särskilt av de båda böjda tvärträn på vilka en vagga vaggas från den ena sidan till den andra, vaggmed; jfr GÄNGA, sbst. 3 b. Lysander Faust 35 (1875; i bild). Vackra vaggan åt ungmor såldes, / Men ej sin gängla den röra fått. Bååth Dikt. 84 (1879).
4) (†) skruvgänga; jfr GÄNGA, sbst. 2. Rudbeck Bref 381 (1700).

 

Spalt G 1610 band 10, 1929

Webbansvarig