Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÄRD, sbst.2, r. l. f.
Ordformer
(gäl (giä(h)l, jäl) 1690 (: Gäl-Karet), c. 1755—1817. gär (giär, gjer) 1724 (: giärakaar)—1768 (gjer grå). gärd (giärd, gerd) 1730—1786 (: gärdKar). jerg 1766 (: jerggrå))
Etymologi
[fsv. gärdh, jäsning, motsv. sv. dial. gär(d), jäst, ä. d. gerd, d. gær, isl. gerð, eg. identiskt med GÄRD, sbst.1 (se för övr. GÖRA, v.2). Ordet har möjl. delvis påvärkats av mnt. gere l. t. gäre, jäsning. — Beträffande formen gäl o. d. jfr under FJOL, FJÄRD m. fl.]
(†)
1) abstr.: jäsning. Då nu tunnan (vari brännvinet jäser) står i högsta giäl, röres alt väl omkring. Boije Landth. 394 (1756). Brisman Bränn. 149 (1813). Anm. till 1. En bildl. anv. härav är möjl. GÄRD, sbst.1 1.
2) konkret: jäst. Legga gerd i dricken eller gerde-karet. Ullenius Ro § 265 (1730). VetAH 1775, s. 99.
Ssgr (†): A: (2) GÄRD-GRÅ. grå som jäst. BoupptRasbo 1766. 1 st. gjer grå Råck. Därs. 1768. —
(1) -KAR. (gärd- 1690—1786. gärda- 1724. gärde- 1730 —1736) jäskar; jfr GÖR-KAR. Rålamb 13: 75 (1690). BoupptVäxjö 1786.
B: GÄRDA-KAR, se A.
C: GÄRDE-KAR, se A.

 

Spalt G 1617 band 10, 1929

Webbansvarig