Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÖPA jø3pa2, sbst.1, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. gaup, gäup, göpa, göba, motsv. isl. o. nor. dial. gaupa; sannol. besläktat med feng. ȝēopan, sluka (jfr GÖPEN)]
(starkt bygdemålsfärgat, särsk. i västra Sv.) lodjur; varglo. Dahlstierna (SVS) 125 (1697). Huru wij alle uti andras omdömande äre skarpsyntare än loar och göpor. Lindestolpe SuurbrKrafft 73 (1718). SP 1780, s. 1078. Lodjuret, som folket (i Värmland) kallar göpa. Lagerlöf Berl. 1: 138 (1891). Ekman NorrlJakt 111 (1910).

 

Spalt G 1690 band 10, 1929

Webbansvarig