| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HA ha4 l. ha4 (kort; i bet. I 2 o. II b), interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. (knappast br.) -et l. -t; pl. (knappast br.) = (MarkallN 2: 82 (1821)) l. -n.
I. interj.
1) ss. uttr. för känslor o. sinnesrörelser av olika slag. — särsk.
a) (numera föga br.) ss. uttr. för överraskning (av behagligt l. obehagligt slag) l. häpenhet l. förvåning o. d.; äv. ss. utrop då man plötsligt kommer underfund med l. upptäcker l. får veta ngt: åh, åhå; äv. fördubblat. Ha, ha, jagh seer hwar Härbärget är, / Detta är migh fast aff hiertat kärt. Brasck FörlSon. F 4 a (1645). Ha, Ha! hwad höör iag nytt, om Astrilds nya Reesa? Lucidor (SVS) 205 (1672). Ha! solen / På fästet redan högt är stigen. Atterbom LÖ 1: 164 (1824). Ha! se nu förstår jag spelet. Hagberg Shaksp. 1: 57 (1847).
b) (numera föga br.) ss. uttr. för hånfullt avvisande; äv. fördubblat. Hah! tid nog gråta tå, / När jag med Esau skal i brudstol nödgas gå. Kolmodin QvSp. 1: 89 (1732). Värden svarar, .. (att den främmande) vore en hamburger kiöpman. Så gier han sig therföre ut, säger capitain, ha, ha, jag vet väl bättre. Roland Minn. 96 (c. 1748); jfr 2. Det hette om mig: Ha, Ha, Bonde, lät man Hästarna stå; De höra en Adelsman til. Weise 1: 58 (1769; i bild).
c) (numera föga br.) ss. uttr. för tillfredsställelse l. välbehag o. d.: ack, ah. Ha! det blir et lif för en hjelte! Eurén Kotzebue Cora 55 (1794). En kung på knä för mig! Ha! så det kännes! / .. Och dock — mot Ivars kärlek hvad är dennes? Jolin UHansDr 74 (1860). — särsk. (†) i sammanställning med annat interjektionellt uttr. Ha falala falala. 2Saml. 35: 77 (1645). De fuktiga bröderna (dvs. dryckesbröderna) som säja: hej haaa, heij lustigh! Ekeblad Bref 1: 224 (1653; rättat efter hskr.). Halustig! Columbus Ordesk. 42 (1678). Sup edra pagager, hi! ha! hej! CIHallman 178 (1776).
d) (numera bl. i skriftspr., i sht parodiskt, föga br.) ss. uttr. för förtrytelse l. vrede l. harm. Här fins hwarken Taska eller Penning, / Ha, Ja icke den ringaste Dänning (dvs. denning, ett ryskt, mindre silvermynt). Brasck FörlSon. G 2 a (1645). Ha, lömske spöke (dvs. avunden), som ens nampn och ähra bryter. Wexionius Vitt. 399 (1686). Ha din Svinehunder! Lagerström Gir. 78 (1731). Ha! ropa höjd och Himlar, / Och djup och Afgrund: ha! Kellgren 2: 128 (1783; parodiskt). Hans (dvs. min faders) spira, är den myllad, som hans arm, / I slödders jord? — Och genom hvars förvållan? — / Ha, blygsel öfver blygsel! Genom min! Atterbom LÖ 2: 336 (1827). Ha, den skurken! Andersson GrDram. 296 (1886, 1910). Ha vendetta, ha vendetta, / jag vill stinga genom magen / denna usla spanska ducan. Fröding Eftersk. 1: 115 (1910). Ha, gnisslade greven halvhögt och försvann bland träden. Östergren (1926).
e) (föga br.) vid tvekan l. osäkerhet o. d.: hm. ”Nej, herr löjtnant — jag kan inte bliva er hustru.” (Svar:) ”Hm, ha — min bästa fröken, om ni visste hur jag längtat efter att också en gång få en korg.” SvSkämtl. 4: 8 (1903, 1912).
Anm. till 1. Ordet synes i ä. tid hava användts bl. sparsamt. Från och med omkr. 1700 har det blivit mera allmänt, delvis på grund av utländskt, särsk. t. o. fr. inflytande, o. under 1700-talets sista årtionden har det nyttjats i stor utsträckning av vissa förf., i sht Leopold. Dess anv. har stundom klandrats. Jfr: Ah, ah är (i en viss övers. från tyskan) återgifvit med: Ha, ha(!); en interjektion för sorg och smärta, med en annan, som vanligen uttrycker förundran eller hånlöje. SvLitTidn. 1818, sp. 268; jfr äv.: Tänk om någon ur Hr af L(eopold)s tragedier dömde bort de ljungande orden Tyrann och Barbar, eller den, såsom tillämplig för alla sinnesrörelser, af honom uppfunna, interjektionen Ha ..; hvilken Ruin skulle deraf icke följa? SvLitTidn. 1816, sp. 649. Från och med midten av 1800-talet har ordet mer o. mer erhållit en parodisk färg o. därför i allm. undvikits. Se för övr. Ideforss PrimInterj. 1: 186-188 (1928).
2) återgivande skratt (vanl. uttryckande glädje l. skadeglädje l. ironi); vanl. fördubblat l. tredubblat; äv. med sammansmältning till ett ord: HAHA04, HAHAHA104. Iagh har lust åth edher lee? ha, ha, ha. Messenius Blanck. 42 (1614). Ha, ha, ha! / Jo, jo, det trodde jag! Atterbom LÖ 1: 113 (1824). Allt går i sin ordning, ha ha. Hallström Händ. 43 (1927). — i numera obr. förb. Ha, ha, he. VDAkt. 1781, nr 421. Hi ha. CAEhrensvärd Brev 2: 231 (1799).
II. sbst.: ordet ”ha”. — särsk.
b) motsv. I 2. CVAStrandberg 5: 278 (1862). Fröding Guit. 61 (1891). Svartingens .. muntra mun med ha och hi och ho. Bergman LBrenn. 173 (1928); jfr I 1 c.
Spalt H 2 band 11, 1930