| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HAFSA haf3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (†, GbgMag. 1759, s. 238), -NING (†, Lind 1: 1500 (1749)); jfr HAFS, sbst.1—2, HAFSA, sbst., HAFSER.
1) hastigt bemäktiga sig (ngt), rycka till sig (ngt); numera bl. i förb. HAFFA ÅT SIG. Spegel (1712).
2) (vard.) skynda för mycket med o. därigm vårdslösa arbete o. d., slarva. Hafsa med ett arbete. Serenius (1741). Amman 17 (1756). Hafsar man (vid skalning av äpplen), så följer ofta för mycket af köttet med, och blir till intes. Almqvist TreFr. 2: 126 (1842). O öde! / Liksom en rättsbetjänt på likbesiktning / du hafsar med ditt olycksvärk. VLitt. 3: 599 (1902). — särsk. i numera obr. anv. Nu är ju tysthet last; den mest kan hafs’ af munnen, / den, hon har nog esprit. SWesthius (1676) hos Castrén StormaktstDiktn. 98. På en tio till femton år måste en äkta man hafsa sig till a-b-c-d i äktenskapskatekesen. Snellman Gift. 1: 218 (1842).
HAFSA IFRÅN SIG10 04 0. (vard.) slarvigt uträtta (ngt), slarva ifrån sig (ngt). Det är efter min tanka förlåteligare fela emot tiden, .. än hafsa och slarfva hastigt ifrån sig så vigtige siälavårdande giöromå. VDAkt. 1794, nr 29. Cannelin (1921). —
HAFSA I VÄG10 0 4. (vard.) = HAFSA TILL VÄGS. Topelius Sommarsjö 1: 4 (1897). Hvarför skulle han .. hafsa iväg och ha så brådt. Knöppel SvRidd. 208 (1912). —
HAFSA TILL VÄGS10 0 4. (vard.) rusa i väg. Man moste inthet så hapza till wägs och tagha en in (dvs. på riddarhuset) uthan consens. RARP V. 1: 238 (1654). särsk. i uttr. hafsa till vägs med ngt, tanklöst l. utan besinning l. slarvigt göra ngt. I genialitet skulle allmänt tillerkännas dig (dvs. C. F. Dahlgren) företrädet (framför Tegnér), om du icke hade hafsat till vägs med så betydligt flera dåligheter än han. Thomander TankLöj. 61 (1826). —
Spalt H 28 band 11, 1930