| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HALT hal4t, oböjl. kommandoord, till karaktären närmande sig en interjektion.
eg. mil. (o. gymn.) värkställighetsord användt, då en soldat, avdelning osv. kommenderas att upphöra med sin marsch l. förflyttning, l. tillrop varmed en vaktpost l. patrull befaller en person som vill passera att stanna; ofta i utvidgad anv. för att förmå ngn att stanna (kvar) l. att upphöra med ngt som han har för händer: stopp! håll! håll upp! äv. oeg. o. bildl. Tå jagh säger halt: the strax på stunden / Stadna. Brasck FörlSon. E 2 a (1645). Söderman ExBook 43, 128 (1679). Åh, halt Svärmor! Halt Svärmor! för tunnor tusand .. På det viset få vi aldrig vår plan i gång. Envallsson TokrolNatt. 4 (1791). Hallt, stöt honom med kopparn ej ned! Johansson HomOd. 22: 356 (1845). När .. någon bevärad trupp, Rund, patrull eller aflösning nalkas vakten, ropar gevärsposten: halt! och då de stannat, werda! TjReglArm. 1858, 2: 71. Terrassvis resa sig husraderna ofvanför (floden), tills på bägge sidor bergen säga halt. Anholm Gog 184 (1895). (Viktor Rydberg) har ropat ett berättigadt ”halt” gent emot en i många afseenden skef språkutveckling. Rudin i 3SAH 11: 73 (1896). Bergman JoH 6 (1926). — (tillf.) substantiverat, i uttr. sätta (ett) halt för, sätta stopp för (ngt), bringa (ngt) att upphöra, göra slut på (ngt). Om ej ett halt blir satt för hans visit. Runeberg ESkr. 2: 192 (1833).
Spalt H 126 band 11, 1930