| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HALVMÅNE hal3v~må2ne, r. l. m.; best. -en ((†) -mån Almqvist VargDr. 9 (1833), Cygnæus 8: 126 (1846)); pl. -ar ((†) -er Rålamb 13: 26 (1690; i bet. 2 c α slutet); -or Grundell UnderrArtill. 216 (1705; i bet. 2 c α slutet)).
1) om månen, då den är halv l. i första l. sista kvarteret. Tu små förgylte stycker, giortt som en halff måne. G1R 24: 539 (1553; möjl. två ord). Då skiljde sig skyarne och läto halfmånen i full glans framstråla. Bremer Strid 213 (1840). — särsk.
a) om avbildning av en halvmåne. Rita en halvmåne. Sköllemerkit (är) .. en halff mane wthij ith blaath fiel (dvs. fält). G1R 2: 61 (1525; möjl. två ord). Riksrådet Nils Claesson med halfmåne i skölden. Höjer Sv. 2: 1434 (1881).
b) om avbildning av halvmåne ss. symbol för den turkiska staten l. religionen; äv. i överförd anv., om den turkiska staten o. d. Halvmåne och stjärna, turkisk rikssymbol. Rålamb 4: 95 b (1690). Halfmåne. .. Denna sinnebild torde ha sin upprinnelse i det gamla tatariska hästskofälttecknet. 2NF (1909). Har halfmånen förolämpat vår flagga (så osv.). Janson Lögn. 254 (1912). — särsk. i uttr. Röda halvmånen, benämning på den turkiska avdelningen av Röda korset. Röda korsets turkiska afdelning heter Röda halfmånen och bär som flagga en röd halfmåne på hvit grund. 2NF (1909).
2) i överförd o. bildl. anv. av 1 (jfr 1 b).
a) i uttr. i en halvmåne, i en halvmånformig krets. Nordberg C12 1: 660 (1740). Fiendens .. läger .. sträckte sig i en lång halfmåne på tre sidor om staden. Topelius Fält. 3: 52 (1858). Quennerstedt C12 2: 52 (1916). — jfr (†) i uttr. gå i halvmåne, med saksubj.: bilda en halvmånformig figur. Munnen var för stor, och gick i halfmåne. SvMerc. 1764, s. 624.
b) om halvmånformig fläck l. figur. SvSaml. 1: 24 (1763). Den innersta tanden i underkäken (hos boskapsdjuren) har alltid 3 halfmånar. Nilsson Fauna 1: 479 (1847). Kolthoff DjurL 68 (1899).
c) benämning på halvmånformiga föremål av olika slag. Rinman 1: 617 (1788; om visst slags lerskivor). KonstNyhMag. 4: 24 (1821; om smycke). Berg Handarb. 150 (1874; om applik). Hagdahl Kok. 891 (1879; om visst slags smörbakelse). — särsk.
α) (i fackspr.) benämning på vissa halvmånformiga värktyg. Thon o. Kirsch 75 (1856; om bokbindarvärktyg). Eneberg Karmarsch 1: 199 (1858; om tunnbindarvärktyg). — särsk. (förr): redskap bestående av en halvmånformig järnskiva, med spetsarna uppåt fäst vid en stång. (Man kan för lövbrytningen) giöra .. Halfmåner, .. där medh kan man qwista neder så mycket man will. Rålamb 13: 26 (1690). (Ukrainska) bönder, .. beväpnade med räffelbössor, halfmånar och liar. AQuennerstedt (1901) i KKD 1: XXXVI.
β) mus. benämning på vissa musikinstrument, dels ett vid janitscharmusiken brukligt instrument som består av en på en trästång fäst, med klockor o. hästsvansar behängd, halvmånformig mässingsskiva, dels (förr) ett halvmånformigt signalhorn (jfr HALVMÅNE-BLÅSARE). Dalin (1852). UB 2: 481 (1873).
γ) (numera knappast br.) sjöt. o. skeppsb. om vissa halvmånformiga l. halvmånformigt böjda föremål på ett fartyg. Halfmåne är en ledstång vid främsta ändan af halfdäck. Dalman (1765). Halfrunda pokenholtz skifvor som sitta uti reftalje hålen på råerne (kallas) halfmånar. Dens. Klammen .. fasthålles af ett par kettingslänkar, fästade i en halfmåne af jern på underkant af klyfverbommen. Frick o. Trolle 184 (1872).
d) (förr) bef. halvmånformigt befästningsvärk, demilune; jfr RAVELIN. Rålamb 8: c 1 a (1691). Hazelius Bef. 346 (1857). Björkman (1889).
(1) -FORMIG. (-mån- 1795 osv. -måns- 1848—1866) som har formen av en halvmåne. Holmberg 2: 755 (1795). De för Norden egendomliga s. k. ”halfmånformiga”, eller rättare halfrunda, flintverktygen. Montelius SvFornt. 1: 67 (1874). Wretlind Läk. 6: 26 (1898). —
(2 d) -SKANS. (-mån- 1889 osv. -måne- 1886) (†) bef. = HALVMÅNE 2 d. Rydberg Varia 276 (1886, 1894). WoJ (1891).
B (†): (2 c β) HALVMÅNE-BLÅSARE. person som trakterade blåsinstrumentet ”halvmåne”. KrigsmSH 1801, s. 134. —
-FORM, -SKANS, se A.
C (föga br.): HALVMÅNS-FORM, -FORMIG, se A.
Spalt H 173 band 11, 1930