| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HALV- ssgr (forts.):
(4) -MÄNNISKA. mellanting mellan djur o. människa; mindervärdig, moraliskt l. intellektuellt lågt stående människa. Swedberg Ordab. (c. 1730). En nation, ej en flock halfmenniskor utan seder och hyfsning. VexiöBl. 1820, nr 32, s. 3. Högberg Utböl. 1: 147 (1912). —
(4) -MÄTT. (bl.) till hälften mätt. En rijk girigh man .. äter sigh icke halff mätt. Fosz 134 (1621; möjl. två ord). Arvidi 128 (1651). Hungrig äter fortare än halfmätt. SkogsvT 1907, s. 106. —
(4) -MÖRK. midt emellan ljus o. mörk; skum. Spegel 436 (1712). Husch, det är ju redan halfmörkt. Wikner Vitt. 59 (1869). särsk.
b) (†) bildl.: oklar, otydlig. Det allmänna, halfmörka och otydliga begrepet om sit eget .. andeliga tilstånd. Rydén Pontoppidan 291 (1766). —
(4) -MÖRKER. tillstånd midt emellan mörkt o. ljust; äv. bildl.; jfr HALV-DUNKEL, -SKYMNING. Atterbom Minn. 494 (1818). Heidenstam End. 2 (1889; bildl.). Kl. 7 följande morgon, då staden ännu låg försänkt i halfmörker. Ödman Reseb. 185 (1907).
Spalt H 174 band 11, 1930