| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HAN han4, pron. o. sbst., m.; gen. hans han4s; obj.-form honom hon3om2 l. (numera bl. i vissa trakter) hω3nom2, sällan hå3nom2 (hånn-om Boivie SvSpr. 246 (1820), hon3om2 LoW (1911); hònåmm o. hå`nåmm Dalin; ”det första o oftare långt och slutet” Rydqvist SSL 4: 199 (1868); hōnom l. hå’-nåmm Östergren (1926); hånom Tullberg SvRättskr. 110 (1862; omtalat ss. provinsiellt); hå3nom3 Brate SvSpr. 16 (1898; angivet ss. mindre vanl. än hon3om2 l. hω3nom2)), i starkt vard. spr., i sht bygdemålsfärgat, o. stundom i vers för rytmens skull, enklitiskt -en -en l. (efter vokal) -n -n;
f. HON hωn4 (rimmande med thron Bellman 3: 35 (1790), med ton Tegnér (WB) 4: 30 (1822)); gen. hennes hän3es2; obj.-form henne hän3e2, i starkt vard. spr., i sht bygdemålsfärgat, enklitiskt -na -na.
I. ss. pron.
1) ss. anaforiskt (”personligt”) pron., ersättande ett i satssammanhanget förekommande ord; jfr DEN V 1, 2.
a) i allm.
α) med syftning på individuellt personbetecknande ord (äv. ord av grammatiskt neutralt genus). G1R 1: 1 (1521). Ath någhor motte taghan (dvs. den blinde) wedh handena och ledhan. Apg. 13: 11 (NT 1526). (Den helige ande) huilken ande så förnyiar menniskiona ath hennes hierta som förra war ondt, begynnar warda gott. OPetri PEliæ b 2 a (1527). Wij kunne icke större äro göra henne (dvs. jungfru Maria) än scrifften gör. Därs. h 3 b. Wij skole fruchta och öffuer all ting elska Gudh, och settia all troo och lijt til honom. Cat. 1567, s. A 5 a. Then som en Hustro haar vng til åhra, / Han låten sällan i Mey (dvs. i maj) vthfahra. Fosz 499 (1621). Bleff ey Proserpina utaff Plutone röfwad? / Ok Ceres mykkit swårt för hennes skull bedröfwat. Lucidor (SVS) 209 (1672). Om sådan ädell Möö .. / .. fikad’ i min famn, / .. Så skull jag sägana: Jag känner Edre fäder. Düben Boileau Sat. 74 (1722). I Walland jag tog mig en mö — / I tre dagar gret hon, och så blef hon nöjd. Geijer I. 3: 181 (1811). (Gud befaller) Att vi skole .. gerna unna vår nästa hans goda. Lindblom Cat. nr 86 (1811). KammarRådet N. är utnämd till —: han har redan fått sin fullmakt. Moberg Gr. 252 (1815). Den gamle hvilar hos de döde. / Frid med hans aska! Tegnér (WB) 4: 8 (1822). Vill stallarn gäcka er, i stocken med’en! Hedberg Bröll. 137 (1865). Om man tänker bryta med sjöråt måste man taga hennes lif. Lönnberg BlSkär. 31 (1876). Gotens lynne tål ej mothugg, derför reta honom ej! Rydberg Dikt. 1: 27 (1876, 1882). Hör, mor lilla, skicka ungen / bort till Moskva, så kanske ni / kan skaffa’na ett godt parti! Jensen Puschkin 167 (1889). Pastorn — jag kallar’n för Erik, jag. Melin Dikt. 2: 188 (1904). Hallström Händ. 174 (1927). — särsk.
α’) (†) med syftning på de obest. pron. man o. en, motsv. ett nutida man resp. en, ens. Haffua gott hws och heeman ther man kan soffua och waka när honom teckes .. håller iach icke för fatigdom. OPetri Clost. D 1 b (1528). En slår Kors för Munnen när han gespar. L. Paulinus Gothus Pest. 12 b (1623). Nu hafver man så nödig resa, at han ej kan skiuta then up. RB 19: 2 (Lag 1734). Rönigk Fresenius 31 (1753).
β’) i gen. sg. med underförstått sbst.; dels (numera föga br.) med bet.: ngns familj l. anhöriga o. d., förr äv.: ngns anhängare l. parti o. d.; förr äv. [jfr de mina, de dina, ävensom t. die seinigen] i förb. de hans l. hennes; dels (i sht vard.) med bet.: ngns egendom l. tillhörighet(er) o. d., äv. (vard., föga br.): ngns hem l. bostad o. d.; jfr DEN V 1 c α, β. Hwar wij kunne arga paa honom (dvs. konung Kristiern) ok alla hans. G1R 1: 102 (1523). Flyy henne igen alt thet hennes är. 2Kon. 8: 6 (Bib. 1541). Herr Anders i Synnersbärg och the hans. Ekeblad Bref 1: 126 (1652; rättat efter hskr.). K. Bror hälsa .. Syster Carin och alla Hennes. KKD 8: 140 (1700). SvT 1852, nr 218, s. 1 (: de hans). Själf blef han vid detta tillfälle dödad och allt hans strödt för vinden. Hallström El. 233 (1906). Hon och hennes hade glidit ned i rätt fattiga omständigheter. Därs. 289. Ola (hade) vid tvåtiden på eftermiddagen tågat i väg förbi hans. Månsson Rättf. 1: 304 (1916).
β) (jfr anm. nedan) med syftning på ord som betecknar djur l. växt l. sak l. egenskap l. förhållande o. d., ävensom på vissa koll. personbeteckningar (huvudsakligen urspr. abstr. ord). (Gud satte människan) j Paradijs j then ädheleste och lustoghaste träägårdh som hon nogentijdh begära motte, ath hon honom bruka och göma skulle. OPetri MenFall A 6 b (1526). Ath annerledes bruka messona än som Christus henne insatte. Dens. PEliæ c 4 b (1527). Then andra wädhuren skalt tu tagha .. och skalt slachtan. 2Mos. 29: 20 (Bib. 1541). Wij bidjom jw: / At och skee må, Gudz wilja så / På Jorden här, som hon skeer thär (dvs. i himmeln). Wivallius Dikt. 111 (1641). Wägen är jämn, och bred .. / Makliga rinner han hän. Stiernhielm Herc. 261 (1648, 1668). Vi ha fred med vår nabor .. Han slöts den 27 maj. Ekeblad Bref 2: 200 (1660). Här är een så skön roosz uthmålat, at näpeligen fansz hännesz lijke. Bolinus Dagb. 16 (1666). Om promotion concluderades eenhälleligen, at .. effter pingestijdh skall han skee. ConsAcAboP 4: 378 (1677). Vndersåtare moste i hiertat tenckia alt wel om sin öfwerhet, tala wel om henne. Swedberg Cat. 61 (1709). Villrenen (är) mycket större än tame, förn han löper. Linné Skr. 5: 151 (1732). Hof-Rådet .. tar upp sin sjöskums-pipa ur fickan och gnider honom. CIHallman 107 (1777). Då, Arist, då följer min jnbillning dig i nejder, som hon sjelf skapar. Thorild Bref 1: 8 (1779). Derföre at denna jord är så elak, begär hon odling. Kellgren 3: 200 (1792). (Jag) utaf ledsnad desperat / Blott efter frihet tracktat; / Jag trodde finna honom här. Stiernstolpe Blumauer 1: 71 (1813). Lugn hon (dvs. oskulden) ser sig omkring i menniskohvimlet. Tegnér (WB) 3: 113 (1820). Af längtan och af kärlek slår / Naturens stora barm. / Vid hennes läger Solen står / Så röd och älskogsvarm. Stagnelius (SVS) 2: 306 (1821). Att belönad kärlek / Så gränslös blifver som den evighet, / Hvars ingång han för trogna själar öppnar. Atterbom LÖ 2: 395 (1827). Den till hvars fack de (utkommande värken) höra (skaffar sig) boken sjelf och recenserar henne i sin studerkammare. Tegnér (WB) 7: 327 (1832). Grekernas religion var .. en humanitetens religion … Men hvad hon var på en blott natursinnlig lefnadsgrad, det är de christnes på en andlig. Atterbom Minnest. 2: 413 (1839). Klaga, som fogeln i skog, när hans bo är plundradt och öde. BEMalmström 6: 4 (1840). Lampan, som flämtar med dubbelt lif, just då hon är i begrepp att utpusta sin anda. Atterbom Minnest. 2: 117 (1847). Hvad tiden ilar! Hvad hans susande vingar ha brådtom! Därs. 121. Svenska Akademiens bifallstecken, då hon 1814 tilldelade Hedborn det Lundbladska .. priset. Därs. 149 (1853). Fiendskapen finnes … Han döljer sig i hjertat. Wikner Pred. 14 (1866). (Hermiones själ bibehöll) sin klarhet, kraft och helsa; hon var i harmoni med sig sjelf. Rydberg Ath. 152 (1876; uppl. 1859, 1866: den). Vår stad sådan han var för vid pass tre hundra år tillbaka. Dens. Jönk. 4 (1880). Vår ungdom (har) velat göra mig till en tolk för de känslor af sorg, kärlek, vördnad och tacksamhet, som hon känner. WRudin (1888) hos Kjellberg Wikner 134 (uppl. 1912). Tag repet och drag kälken, så tror far, att han är din. Lagerlöf Berl. 1: 15 (1891). Regeringen arbetade därpå (dvs. på försvarsfrågans lösning) oafbrutet med de bästa krafter, som stodo henne till buds. De Geer Minn. 2: 58 (1892). Bär ej kvällen, när han skymmer, / tunga minnen och bekymmer. Heidenstam NDikt. 105 (1895, 1915). Vråken såg mig, innan jag såg honom. Kolthoff DjurL 79 (1899). Detta är alltså ditt bo, Galatea, hvars lysande fägring / Nyss gjorde solen förskräckt: först tvingade henne, som like, / Sen med den erkändt skönares makt, till att dölja sitt anlet. Wulff Petrarcab. 87 (1905). Älgkon visste, att myren .. inte ännu kunde bära ett så stort djur som hon. Lagerlöf Holg. 2: 8 (1907). ”På högsta berget stod fordom en tall”, sade pilgrimen. ”.. Måhända står hon kvar ännu ..” Melin VikSaga 57 (1910). Är då tyska nationen nöjd med den roll, som de styrandes ombytlighet påtvingar henne? PT 1911, nr 213 A, s. 2. En slummer slöt min ande tätt, / av ingen oro störd; / hon tycktes ej på mänskosätt / av stoftets år berörd. Österling Fränd. 2: 20 (1916). — särsk.
α’) (numera bl. ngn gg i vitter stil, mer l. mindre personifierande) med syftning på ett stadsnamn; förr äv. med syftning på länders namn (i de fall där de behandlas ss. mask. sannol. eg. med tanke på regenten). Effter Chur Sachssen hafwer sig stärckt med alle de Keijserske trouppar han hafwer kunnadt få. RARP 2: 215 (1636). America, så wijda som hon till thenna Dagh kunnog är. Amer. 2 (1675). Lund är ej så ohygglig som mine bröder utskrikit honom. ATegnér (1807) hos Wrangel Räm. 43. Där ligger Lucca .. Det är mycket nog att ha behållit dessa murar okränkta under sådana sekler, som hon varit med om. Hallström ItBr. 70 (1901).
β’) [med avs. på anv. av fem. pron. jfr eng. she i motsv. anv.; urspr. med syftning på fartygsbeteckning av fem. genus (t. ex. SKUTA l. dyl.)] (i sjömansspr.) med syftning på fartygsbeteckning; vanl. ss. fem. hon, ngn gg i fråga om vissa fartygstyper, t. ex. brigg, ss. mask. han. Åttspordes dhe (dvs. skepparna) om hon ingen gångh på dhenna resor stötte. BtÅboH I. 9: 81 (1637). CAEhrensvärd Brev 1: 182 (1789: hon; om fregatt). (Vinden) hade med god fart fört korvetten hela vägen, och hon anlände på qvällen (till Spithead). Skogman Eug. 1: 10 (1854). Jesses, hvad vi seglade! Ibland låg hon öfver, så lanternbrädena tog vattnet. Engström 1Bok 167 (1905). Få briggen så full med guld att han nästan håller på att sjunka. Strömberg Tjuvp. 52 (1916).
γ’) med syftning på ordet ”klocka” (ngn gg äv. det neutrala ”ur”) l. (i sht vard.) ersättande detta ord utan att det nämnts i det föregående, närmande sig den anv. som omtalas nedan under 4. Et Fick-Uhr måste .. nödvändigt skilja ganska mycket, på en kort tid, alt efter de särskilta grader af värma och köld hon är underkastad. Printz Uhr 45 (1769). Bror! uti fullt sträck till Nyboda krog / Jag flängt, se’n i Brännkyrka tie hon slog. Bellman 3: 160 (1790). Man hade kommit från Belfort inemot klockan fem. Nu var hon åtta. Lundquist Zola Grus 1 (1892). Han (dvs. Markurell) kände uret i västfickan … Minsann har hon inte blivit fyra. Bergman Mark. 241 (1919).
Anm. till 1 a β. Anv. av han o. hon ss. anaforiskt pron. med syftning på annat än person synes under 1500- o. 1600-talen ha varit allmän i talspr. med undantag av de högsta kretsarnas språk o. anträffas i skrift i alla stilarter, ehuru minst i skrifter som utgått från hovet, kansliet l. den högre adeln, där de redan tidigt börjat ersättas av DEN. Senare har bruket av han o. hon i denna anv. starkt avtagit. Redan under 1700-talets förra hälft vann DEN stor utbredning, o. under dess senaste årtionden blev detta ord det vida vanligaste hos de allra flesta förf. Frånsett de undantag som nedan nämnas ha han o. hon under det senaste årh. användts huvudsakligen dels av personer vilkas språk varit mer l. mindre starkt påvärkat av hembygdens munart, dels av förf. hos vilka anv. beror på en medveten reaktion emot det rådande språkbruket (så i sht hos de omkring o. efter midten av förra årh. framträdande språkforskarna C. Säve, J. E. Rydqvist o. A. Hazelius samt deras under de närmaste årtiondena icke så få efterföljare). Från denna allmänna regel finnas emellertid åtskilliga undantag. I den högre, särsk. i den poetiskt färgade stilen förekommer sål. anv. av könsbetecknande pron. fortfarande icke sällan, ofta i mer l. mindre utpräglad personifikation. I all synnerhet gäller detta abstr. ord (lycka, vilja, plåga, strid, bön, sorg, lidelse, oskuld, konst, natur, religion, sanning, inbillning osv.), men äv. djur- o. växtnamn samt vissa andra konkreta ss. sol, måne m. fl. De sistnämnda konkreta orden förekomma dock icke sällan betecknade med ett han l. hon äv. utanför den högre stilen, o. detta är i ännu högre grad fallet med vissa andra särskilda ordgrupper, ss. sbst. på -a efter 1:sta dekl. samt vissa (till stor del urspr. abstr.) kollektiva personbeteckningar: akademi, regering, styrelse, kommitté, nation, ungdom, ålderdom m. fl.). Äv. namn på (i sht högre) djur förekomma ofta med könsbetecknande pron., äv. då skillnaden mellan mask. o. fem. kön icke framhålles; i sht är detta vanligt dels i mera folkligt spr., dels i fackspr. I fråga om växtbeteckningar råder delvis ett liknande förh. (så i sht beträffande vissa fem. trädnamn, ss. björk, ek, lind, tall, gran m. fl., o. vissa blomnamn, ss. ros, lilja, viol m. fl.). Slutligen kan ss. ett särskilt fall anmärkas, att fartyg i sjömansspr. nästan alltid betecknas med hon (se β β’ ovan). — Vad beträffar valet av pron. i förh. till det åsyftade ordets ursprungliga grammatiska genus rådde i äldre tid o. råder delvis ännu en rätt stor vacklan. Särsk. gäller detta de abstr. orden (t. ex. fred, död, tid, glädje, kraft, kärlek m. fl. samt ord på -het, -(n)ing, -sion, -tion, -lek, -skap, -dom o. d.), vilka i sht i äldre tid ofta togo sitt pron., omväxlande m. l. f., i strid mot det grammatiska genus. Dylika o. andra abstrakta användas — bortsett från det friare valet vid ren personifikation — numera vanl. ss. fem. (ehuru undantag givas särsk. vid orden på -lek, -skap o. -dom), o. detsamma är äv. fallet med de ovan omtalade koll. personbeteckningarna samt vissa enskilda ord, ss. sol, själ (i äldre tid i strid mot det gram. genus stundom betecknade med han). Genom anslutning till själ betecknas ngn gg äv. ande med hon. Vad djurnamnen beträffar, användes vid syftning på dessa, där ordet icke i o. för sig är könsbetecknande, sedan gammalt i allm. han (t. ex. björn, häst, räv, tiger, fågel, bofink, sparv, trast, vråk, orm osv.). Undantag utgöra ord på -a (humla, råtta, nötväcka, sjöstjärna osv.) samt enskilda ord ss. mus, gås, and, i äldre tid stundom äv. andra, ss. ren, hermelin, gök. Växtnamn synas (oftast i överensstämmelse med det gram. genus) i regel betecknas med hon (t. ex. ros, viol, björk, ek, lind, lönn, tall, gran m. fl.); mera sällan o. i sht i äldre tid anträffas ett han efter dylika ord, oftare efter urspr. mask., ss. ask, råg. — Till sist kan i detta sammanhang anmärkas, att i lägre talspr. i vissa trakter, särsk. i Stockholm, han blivit allmänt pron. för syftning på djur-, växt- l. sakbeteckningar o. att detta bruk t. o. m. sträcker sig till sådana fall, där riksspr. ofta använder hon, t. ex. vid sbst. på -a (duva, docka, näsa, pipa osv.). Denna företeelse kommer — frånsett direkt återgivande av stockholmskt talspr. — i sht i äldre tid ofta till synes äv. i skrift hos stockholmska förf. — Rörande här omtalade förh. se för övr. EHTegnér i 3SAH 6 (1891), särsk. s. 387 ff.; jfr anm. till DEN V 1, sp. D 808 f.
b) (numera bl. vard., folkligt l. bygdemålsfärgat, samt ngn gg i vers för rytmens skull) i gen. sg., med ställning efter sitt huvudord. Barnen hans (dvs. den naturaliserades) behöfwe icke att naturalizeres. RARP 1: 3 (1626). Styrbjörn, Farbror hans, .. tänkte göra honom et spratt. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). Far hennes var en tjuf, .. en stortjuf. Almqvist Kap. 39 (1838). När stråken hans med kvittrande klang / lätt som en tätting på strängarna sprang. Melin Dikt. 2: 192 (1904). Hos systern hennes låg jag också i la’gårn. Janson Ön 137 (1908). Solen står på rutan hennes. Väring Vint. 11 (1927).
c) (numera bl. i starkt bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) i gen. sg. i förb. med ett karakteriserande ord, vanl. av nedsättande bet., tillsammans med ifrågavarande ord framhållande ngn i en viss egenskap; ofta motsv. ett: ”han (hon) den skälmen” o. d. (Kaplanen springer) in till mig ock som en best (hans präst tager jag alltid undan) slår samman händerna mitt in under ögonen för mig. Läktorn 6 (1678). I somras, då skälmen hans kom tillbaks från Amerika. Högberg Baggböl. 2: 146 (1911).
d) (†) i reflexiv anv., i sådana fall där det nutida språkbruket alltid fordrar refl. pron. Efther thz gudh wäl wiste ath menniskian war såå ond wordhen vtaff hennes fall ath (osv.). OPetri MenFall C 7 b (1526). Han war oferdugh j hans höghra hand. Dom. 3: 15 (Bib. 1541). Hans läger hade han wid Hwalstade. Carl IX Rimchr. 43 (c. 1600). Vid hans utgående genom stora gången passerade han helt tätt förbi mig. Atterbom Minn. 542 (1818). Se’n rosen dött, behagar hon ännu / Med vällukten af hennes själ, som dröjer. Dens. LÖ 2: 363 (1827). Lithau kände en isande rysning skaka hans leder. Topelius Vint. I. 1: 287 (1859, 1880). — Anm. Med avs. på växlingen mellan refl. o. icke refl. pron. jfr för övr. DEN V 1 (e, f), vars anv. i detta fall fullständigt överensstämmer med den av han o. hon. Jfr dessutom särsk. Ljunggren Sig (1901), SSilfverbrand i SoS 1901, s. 109 ff., Lindroth AktSpråkfr. 49 ff. (1928).
e) starkare betonat, framhävande ngn (ofta i motsats till ngn annan), mer l. mindre närmande sig bet. av ett demonstr. pron. Först gick han, så hon. Också han (hon) har denna mening. Boken är hans (hennes), inte min. X m[ar]c ssom war en arffwedeel ept[er] the fførra hustrwne som wideke otte och th[et] kom he[n]ne son til. OPetri Tb. 7 (1524; uppl. 1929). Tå förnekiadhe hunn, att Erich Månnsson war alldrigh i hennes hus, sidann hun och hennes man ter inkom. TbLödöse 186 (1590). Han och ingen annan! Tessin Bref 1: Dedik. 3 a (1756). Må ingen rodna för hans skam, / den drabbe honom blott. Runeberg ESkr. 1: 5 (1846). Hennes i lifvet och i döden. Cavallin (o. Lysander) 94 (1885). Han upp och på hästryggen. NorrlS 1: 156 (1899). Hela förtjänsten av att kon var bärgad, den var hans. Lagerlöf Kejs. 114 (1914). — särsk. förstärkt med ordet själv. Han (hon) själv vet inte om saken. Han (hon) kan göra det själv. Thet Embete .. (domaren) förer, thet hörer Gudh til, och icke honom sielffuom. DomRegl. Ingress (c. 1540). Axel Hvide går och jagar / hvar och när han sjelf behagar. Tegnér (WB) 5: 171 (c. 1825). Rydberg Ath. 400 (1876).
f) [jfr motsv. konstr. i eng. o. fr.] (i vitter stil, föga br.) i bisats med ställning före det ord i huvudsatsen varpå pron. syftar. Så häftig som hon will lät Cæsars brånad wara. ÖB 97 (c. 1712). Sig sjelf, sitt nöje, hvad hans ära rör / det älskar mannen. Tegnér (WB) 7: 56 (1835). När han såg det gröna, stannade lejonet, och hans blick förändrades. Hallström Than. 38 (1900).
g) (pleonastiskt) återupptagande ett föreg. ord.
α) med framhävande innebörd (o. betoning), upprepande subj. l. annan i satsens början stående satsdel med intagande av denna satsdels plats o. övertagande av dess funktion; stundom med svagare betoning o. svårt att skilja från γ; särsk. (i livligare framställning, i sht vard. o. i vitter stil) med anakolutisk konstruktion, i det att i strid med den vanl. ordföljden t. ex. i en fråge- l. utropssats subj., i annan sats obj. l. predikatsfyllnad osv. emfatiskt ställes i satsens början, inledande denna, o. därigm kommer utanför det eg. satssammanhanget; jfr DEN II 2 a α α’ o. där citerade anv. av detta pron. Then som äther thetta brödhet han skall leffua ewinnerligha. Joh. 6: 58 (NT 1526). Then ther nw wil beskodha Gudz Godheet j hans Creatur han giffue acht på (osv.). OPetri MenSkap. 18 (c. 1540). Dulichius, en förste mächtigh och kön, / Han hade en dotter däyeligh och skön. Asteropherus 2 (1609). Den slumrarn som förtjuste henne (dvs. Diana) / han var ej skönare än denne. Tegnér (WB) 4: 13 (1822). Den vackra, snälla Brunte, hvad han var stor och stark! Beskow Greta 4 (1901). Och flickan, huru gammalt i lifvets strid är icke redan hennes unga hufvud blifvet. PT 1909, nr 56 A, s. 3. Den som köper stora partier, vagnslast- eller skeppslastvis, han kan betinga sig lägsta pris. LfF 1914, s. 27.
β) (i sht vard. o. i vitter stil) med framhävande innebörd o. betoning, upprepande subj. l. annan satsdel utan att övertaga dess ställning l. funktion i satsen, bildande ett utanför satssammanhanget, vanl. vid satsens slut, stående tillägg; ofta upprepande ett pers. pron. (han l. hon) i samma form, därvid ofta utan eg. hänvisande bet., övergående i ett förstärkande tavtologiskt uttryckssätt, närmande sig innebörden av en försäkring l. ett bedyrande o. d.; jfr DEN II 2 a α β’. Jernbergs hustru är död hon och begrafven. Lundgren Res. 24 (1832). Lod gick fri i alla strider, / Stål blef sårad han. Runeberg 2: 84 (1848). Min mor har så mycket om sig, hon. Lönnberg Skogsb. 144 (1881). Nötväckan hade en annan uppfattning, hon. Gellerstedt Hult 37 (1906). Jorden är bra, hon. Siwertz Sel. 2: 117 (1920). — särsk. vanl. i förb. med ett adv.: även, också, med o. d., för att i ett parentetiskt tillägg framhäva ngn strax förut nämnd person (osv.) till jämförelse med l. i motsats till ngn annan (som dock ofta underförstås); jfr DEN II 2 a γ o. e γ. Denne Capellan H: Johan här är, är en gammal karl han som iag. VDAkt. 1689, nr 1213. Han lefde af sina jordräntor han, som de andra. Holmbergsson Sartorius 165 (1800). Står gubben hennes mot kulor och krut, / Är hon inte sämre, hon heller. Snoilsky 5: 27 (1897). Mor är gammal, hon med. PT 1904, nr 233, s. 3. Fru Tegmans yngsta syster, också hon bekant för behag och fägring. Bååth-Holmberg Morf. 1: 16 (1910). Så ha vi tvättbjörnen i grågul päls, även han ett nattdjur. Hedin Pol 2: 409 (1911).
γ) (numera bl. vard., i sht bygdemålsfärgat, samt i vitter stil vid återgivande l. efterbildande av folkligt uttryckssätt) utan framhävande innebörd l. betoning, återupptagande ett omedelbart föregående substantiviskt l. pronominellt subj., förr ngn gg äv. obj.; för nutida språkkänsla snarast att betrakta ss. rent pleonastiskt; jfr DEN V 1 g β. Bokstaffuen han dödhar, men anden han gör leffwande. 2Kor. 3: 6 (NT 1526). Herre Gud han thet så sanneligen weet, / The hade slätt ingen barmhertigheet. Svart Gensv. G 5 b (1558). Huru som Reichscantzlern honom nu teckess om dett arbetit. OxBr. 11: 96 (1640). Floden hon steg uti 150. dagar. Rudbeck Atl. 1: 34 (1679). Och liten pilt han sitter en kulen hösteqväll / Och leker tyst inunder gula linden. BEMalmström 6: 35 (1839). Brunte han slök sin portion utaf hö. Sehlstedt 1: 154 (1861). Rosiga stunden hon kommer ej mer. Josephson SvRos. 83 (1888). Pojken han läste och nickade och stred mot sömnen. Lagerlöf Holg. 1: 11 (1906). (†) Herren (säger): Min Son, mången han drijfwer offta på een Saak högt, som han åstundar. Preutz Kempis 354 (1675). — särsk. (†) i gen. i förb. med ett omedelbart föregående namn l. annan personbeteckning, ersättande en gen.-form av dessa. Effter thänn gode doctoren hans störste flijt och umsorg altijd haffver varidh um köpenskap. G1R 28: 240 (1558). Lundholm, hans stjerna. Bellman 1: 74 (1769).
2) med syftning på i satssammanhanget efterföljande ord l. sats.
a) anteciperande ett efterföljande sbst. l. substantiviskt ord.
α) (numera bl. dels i vitter stil, dels vard.) ersättande ett substantiviskt subj. (med bestämningar) som för att starkare framhävas brutits ut ur satssammanhanget o. ställts efter den sats dit det eg. hör l. som tillagts som ett förtydligande tillägg; jfr DEN VI 5 a. För änn han vttgick Grefwen, sade han till Secreteraren (osv.). RARP 3: 215 (1642). Men säg, Tityrus! säg, hvem är han, den Gud du berömmer? Adlerbeth Buc. 10 (1814). Så djupt i det personliga lifvet är han försänkt den grund, på hvilken ytterst hvilar all auktoritet. PWikner i SvTidskr. 1871, s. 132. Hon ä’ just inte blyg åf sej, den där flickan. Cederschiöld Skriftspr. 213 (1897). Där var han nu, den länge efterlängtade snön. Topelius Vint. III. 2: 143 (1897). Så är hon gjord min gärning. Risberg Vallmo 98 (1906). Jo, sir Peter, han för ju bok, förvaltarn. Siwertz Sel. 1: 35 (1920).
β) (numera bl. vard., bygdemålsfärgat, i vissa trakter) pleonastiskt framför ett personnamn l. en personbeteckning. Emedan (dvs. under det att) captein med henne Karin uthi skogen discurerat hafuer. BtHforsH 1: 225 (1637). Hon änkian haffver en vacker gål så och gods effter sina föräldrar. Rudbeck Bref 7 (1662). Hela boet, som det finnes efter min död, disponeras och tilägnas honom Carl LagerBring allena. SLagerbring (1780) i HTSkån. 4: 62. Magasinen, som tillhöra honom Andreassen. Molin FrÅdal 196 (c. 1895). Stackars han Peter, som är äldst och ska ta ve en gång. Siwertz Sel. 1: 9 (1920).
α) i eg. determ. anv.
α’) (numera i sht dels i vitter stil, dels vard.) med relation till en efterföljande relativ bisats; numera nästan bl. i fråga om individuellt bestämd person (sällan annan levande varelse l. sak); i sht förr äv. generaliserande: den (som), var o. en (som). Han legger gudz tienist nedth som sådane (dvs. Guds rena ords predikan) förhindrar. G1R 6: 160 (1529). Han sparligha skäär, som sparligha såår. TobCom. F 4 b (1550). Ty prise Folket Herran, / och Honom, som Han sändt. Tegnér (WB) 3: 38 (1817). Låtom oss nu höra några punkter ur hans levnadssaga, hvars minne vi begå. Wulff WTGnosspelius 10 (1888). Vinterkall som fisken, / som frusit fast vid isen, / för smickret och kurtisen / var hon, som satt vid disken. Fröding Stänk 18 (1896). Han som rör vid gubben är fågelfri för allting ondt. Högberg Vred. 1: 143 (1906).
β’) (i sht vard.; jfr dock slutet) med efterföljande bestämning bestående av ett prep.-attribut l. adv. Han (hon) där borta. De .. sökte henne i gula klädningen. Almqvist DrJ 96 (1834). Utan knot intill det sista / Honom der uti sin kista / Vi i lust och nöd följt åt. Snoilsky 2: 12 (1881). Hon där med rösten, förstås, din fostersyster. Hallström VenezKom. 20 (1901). Hallå, Johansson, ropade han. Är det han från skeppet? Sjödin StHjärt. 234 (1911). (†) Då wardt Jacob ombudin at följa hanses hustru j Haddenääs til Margreta. BtFinlH 2: 326 (1670). — (fullt br., i sht i högre stil) i uttr. Han därovan o. d., om Gud. Han därofvan vet mycket väl hvad han gör och hvad vi behöfva. PT 1906, nr 252 A, s. 3.
β) i s. k. emfatisk utbrytning; jfr DEN III 3 a α ϑ’ o. 4 a β. Det var han som blef gäckad. Almqvist Fattigd. 61 (1838). Jag har ibland trott att det var honom han inte tyckte om. Benedictsson Peng. 236 (1885). Men det är ju henne jag tycker om! Lagerlöf Saga 94 (1908). Det var säkert honom, som åskan nu slog ihjäl. Månsson Rättf. 1: 20 (1916).
γ) med syftning på ngn i det föregående nämnd person, sällan annan levande varelse l. sak (ofta omedelbart följande efter det namn l. ord som betecknar denne resp. denna) o. med en efterföljande relativ bisats l. ett prep.-attribut l. adv. som närmare bestämmer l. starkare framhäver vem det är fråga om. Hvad! är Saruns Dotter död? Min älskade Flicka? Hon med den hvita barmen? Ossian 1: 10 (1794). Judith, hon som med smekningar och kyssar berusade Herrens fiende. Rydberg Ath. 381 (1866). Epikur, han som predikade lustens evangelium. Larsson Bildn. 20 (1908). Älgjägare, säg, känner du ”Gammeltjuren”? Han med den knotiga, svartbruna, vidtfamnande skofvelkronan. Knöppel SvRidd. 61 (1912).
3) (†) ss. relat. pron.; jfr DEN IX. Emedhan Simon Clementis Aboënsis .. hafuer .. slagit en tiggiare [hustroo] på armen en blånadt, .. henne han sedhan .. förlickt hafuer. ConsAcAboP 1: 160 (1645). Min major, hos hånom jag wackt hade. KKD 2: 5 (1703). H:r Öf:rst Gref Iacob Sperling, honom dhes Fru stif-moder Grefwinnan Märta Flemingh mig recommenderadt. Därs. 5: 4 (c. 1709).
4) utan relation till ngt i det föreg. omtalat l. i satssammanhanget efterföljande; urspr. med syftning på person (l. annan levande varelse) som är livligt närvarande i den talandes tanke l. som kan anses vara utan närmare angivande bekant för den talande o. den tilltalade. Såg jag något vackert ansikte, tänkte jag nästan alltid: kanske det är hon (dvs. den som skall bli föremål för min kärlek). De Geer Minn. 1: 70 (1892). Kerstin tänkte som så, att ska jag dö, så ska jag dö på hanses trappa. Siwertz Sel. 1: 7 (1920). — särsk.
a) (folkligt i vissa trakter) i uttr. han själv (jfr 1 e slutet), om husfadern l. husbonden. Ziguenarne äro .. (i Turkiet) allestädes på fälten med ett Juhl, öfvertäckt med en koja, full med dess Quinnfolk och Barn, och han sielf sitter utmed och hamrar på smått smide. JDHultman (c. 1734) i HC12H 1: 65. Ungmor .. tyckes (sitta färdigklädd o.) vänta, att ”han sjelf” skall komma in och meddela att vagnen är förspänd. Karlin KultM 13 (1888).
b) (†) om den onde; ”hin”, ”fan”; jfr DEN IV 1 d. Gud ge, att de i Nårgie ville allt vara så tysta, som de nu äre. Men jag fruktar, de ha honum bakom öronen. Ekeblad Bref 2: 143 (1659).
c) (i sjömansspr. samt folkligt i vissa trakter) om vinden (urspr. tänkt ss. ett levande väsen, manligt l. kvinnligt). Fram på dagen ”bedarrade hon” ännu mera. Gosselman SNAmer. 2: 96 (1833). Hon .. friskade .. igående, sjön steg (osv.). GHT 1896, nr 269 A, s. 2. I dag får grosshandlarn segla. För hon blåser opp. Geijerstam YttSkär. 134 (1898; yttrat av en fiskare). Röklukten och kaffeoset var han (dvs. skepparen) också rädd för, fast han var västlig. Engström Bläck 4 (1914).
5) (jfr anm. nedan) ss. tilltalsord till person till vilken den talande icke kan l. plägar säga du, ersättande l. växlande med ni l. titel; jfr DEN VIII 2. K. broder .., nest all .. welmågens önschen .. kunne wi honom icke oförmelt lata, att (osv.). HB 2: 336 (1598). (Agneta Horn till Kerstin Posse:) Iagh wil försäkra häne där på, at hon inte skal fara ila hos mig. Horn Lefv. 203 (1651). Nådigste HerrFadher behåll dett faderliga hjerta ännu för mig, som han altidh .. för mig så owärdhan förwarit. HB 3: 125 (1687). Men Drottning, vet hon väl, hur Sigurd Sven plär göra? Dalin Vitt. II. 5: 169 (1738). Lät bli mig, Bacchi man! .. Hör han .. släpp mig .. jag skriker. Bellman 1: 198 (1771). Går hon ej at litet svalkas, / Lilla vackra Jungfru, säg! Envallsson Slått. 13 (1787). Så får jag .. be Herr Professoren jemte det han skrifver till Schirmer, äfven (osv.). Retzius BrefFlorman 24 (1822). Han (dvs. skjutsbonden) spratt till och svarade: ”Sa’ han åt mej?” Ödman UngdM 1: 3 (1862, 1881). ”Nåå, min käre Löwenkoppen (så kallade han sin adjutant), mins han nu fältropet? Lilljebjörn Minn. 21 (1874; i fråga om förh. 1815). ”Brukspatron får göra, hur han vill, men den här hunden kan jag inte skjuta”, sade skogvaktaren. Lagerlöf Holg. 2: 11 (1907). Nej usch, kära barn! ropade den väldiga damen … Nej fy då, lilla hon! Siwertz Varuh. 87 (1926). (Lotten till kocken:) Nu kan han reda en sås som den ska redas. Bergman LBrenn. 238 (1928). jfr: Tilltalsordet till lärjungarne (av lektor Lundstedt) var alltid ”han”, under det (professor) Enberg sade ”du”. Lundin StockhMinn. 1: 149 (1904). Anm. Den urspr. gm t. inflytande uppkomna anv. av han o. hon ss. tilltalspron. synes i början ha tillhört de högre kretsarnas spr. o. var i äldre tid ett uttr. för hövligt l. artigt tilltal som förekom såväl mellan likställda (även familjemedlemmar o. d.) som från personer av högre stånd till lägre o. tvärtom. Med denna karaktär anträffas pron. han o. hon ngn gg ännu ett stycke in på 1800-t., i sht i brev. Mot slutet av 1700-t. synas de eljest ha börjat sjunka i anseende o. betraktades åtm. redan vid midten av 1800-t. ss. ohövliga. Numera användas de — utom ngn gg arkaiserande — bl. dels folkligt i vissa trakter ss. tilltalsord till främmande personer, dels (mindre br.) vard., vanl. med starkt framträdande karaktär av bristande hövlighet, i tilltal till personer av lägre samhällsställning l. till underordnade (äv. lärjungar) o. d., dels slutligen skämtsamt nedlåtande. Jfr EHTegnér i ArkNF 5: 312 f. (1889), Hellquist Namn 70 f. (1918).
6) i gen. i förb. med abstr. sbst., urspr. i uttr. använda ss. underdånighets- l. hövlighetsformler, vilka emellertid i de få fall där de ännu kvarleva numera (frånsett skämts. nybildningar) ha karaktären av stående högre titlar; äv. (numera bl. i folkligt spr.) i tilltal; jfr EDER I 1 b med anm. sp. 43. Hans, hennes majestät, (kungliga) höghet, nåd. Hans excellens statsministern. Hans K(ungliga) M(ajestä)tt. OxBr. 5: 48 (1613). Hans ährevyrdighet. BtHforsH 1: 120 (1649; i brev till kyrkoherden i Hfors). En skade, hvilken Hennes Välborenhet, Fru Anna Trolle, hölt för slägten mera betydande, än om hon mistat några gods. SvMag. 1766, s. 25. Hans Helighet i Rom. Schönberg Bref 1: 122 (1772). Ja gör det, goda hans nåd. Blanche Våln. 167 (1847). Hon .. (hade) måst dansa .. nästan alla polkaturerna i kotiljongerna med hans kongl. höghet. De Geer Minn. 1: 123 (1892). Hennes Lilla Obetydlighet. Bergman JoH 321 (1926). Anm. Till uttr. hennes nåd förekommer stundom (skämts.) best. formen hennesnåden (Bremer Hertha 400 (1856)), pl. hennesnåder (Almqvist Grimst. 24 (1839), Heidenstam Svensk. 2: 290 (1910)), tillf. äv. avledn. hennesnådlig (Callerholm Stowe 206 (1852)).
II. ss. sbst.
a) (†) hankön resp. honkön; ofta svårt att skilja från c—e. FörsprNT 6 a (1526). Masculi eller the som han ähre (bland vissa fåglar). IErici Colerus 1: 289 (c. 1645). Alla Mullbärs Trän äro af skiljacktiga kön, antingen han eller hon. VetAH 1745, s. 28. Samma natur, som .. / Skiftat i han och i hon fåglarnas luftiga slägt. Atterbom Lyr. 2: 20 (1808). jfr: Sörje då, på denna dagen (dvs. Kajsa Vargs begravningsdag), / Alt det Kön, som heter Hon. NyttGam. 1769, s. 343.
b) (numera bl. tillfälligt, med nära anslutning till ordets pronominella anv.) i fråga om människor l. ss. personer tänkta varelser: manlig resp. kvinnlig individ l. varelse, mansperson resp. kvinnsperson, man resp. kvinna. Ingen förnedrat eller skämdh Perssohn, han eller hon, smycke sig mädh nogon kostelig och prächtig drächt. HSH 31: 78 (1661). Månan som dichtas at wara både han och hon. Rudbeck Atl. 2: 572 (1689). Det är förtretligt, när på det sättet en Han blandar sig i våra drömmar! Eurén Kotzebue Neg. 2 (1796). Han är halfparten af lycksalig man / Som blott fulländas kan af sådan hon. Hagberg Shaksp. 2: 264 (1847). En han passar ej till fru. EHTegnér i 3SAH 6: 272 (1891).
c) (†) i fråga om djur: hanne, handjur resp. hona, hondjur. Mal. 1: 14 (Bib. 1541: en Han). Hann och hon ibland Storkarna. Bullernæsius Lögn. 212 (1619). (Till åkning äro de renar lämpligast) som äre alstrade af en wildh han och tamder hoon. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 52. På fälten lågo här och der horn efter vildrenar, så efter honom som henne. Linné Ungd. 2: 297 (1734). Denna Fogelen som beskrefs var en Hann. Dens. Gothl. 167 (1745). Hann och hona (av en viss insektart äro) till yttre structuren aldeles lika. VetAH 1818, s. 256. jfr SPARV-, STEGLITSE-HAN m. fl.
d) (†) i fråga om växter.
α) hanstånd, hanplanta, hanväxt resp. honstånd, honplanta, honväxt. Mollet Lustg. D 3 a (1651). Gemen hampa hon. Rudbeck HortBot. 22 (1685). Valeriana, dioica .., stod här i Lundarna både Han och Hon. Linné Öl. 46 (1745). Han och Hon bland Palmerna. Hasselquist Resa 582 (1750).
β) ståndare resp. pistill. Philosophia Botanica .. visar .., huru han och hon aflar hos örterna på nästan lika sätt, som hos djuren. Linné SvArb. 2: 80 (1733). Möller (1790). Heinrich (1814).
e) (†) i fråga om vissa ädelstenar (enl. en äldre uppfattning av dessa ss. varande av olika kön). Balagius .. achtas .. wara een Hon, eller quinkön til Carbunkelen. Forsius Min. 100 (c. 1613). Sarda .. The som äre Han skijna klarare, och Hon är feetare och mörckare. Därs. 102.
-KÖN. (mindre br.) språkv. = -GENUS. Maskulin .. han-kön .., hvarom kan sägas han. Moberg Gr. 29 (1815). Hagfors FolkskSpr. 2: 8 (1898). —
-KÖNLIG. (föga br.) språkv. av maskulint genus. Könliga slägtord delas .. i hankönliga, honkönliga, tvåkönade. Nordvall Modersm. 33 (1863). Noreen VS 5: 311 (1908).
-GENUS. (mindre br.) språkv. feminint genus. EHTegnér i 3SAH 6: 380 (1891). Brate SvSpr. 66 (1898). —
-KÖNLIG. (föga br.) språkv. av feminint genus. Nordvall Modersm. 33 (1863). Noreen VS 5: 313 (1908).
Spalt H 236 band 11, 1930