Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HARG har4j, förr äv. (jfr dock HORGA-BRUD) HORG, r. l. m., äv. n. (Hyltén-Cavallius Vär. 1: 147 (1863: Harg; i värendsmål), Fornv. (: Harget)); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. =.
Ordformer
(harg 1747 osv. horg 1747—1908)
Etymologi
[fsv. hargher, horgher, stenkummel, offeraltare, offerställe (i ortnamn), motsv. sv. dial. harg, horg, (större) naturlig samling av stenblock, stenhög, d. harg, offeraltare, offerhus, tempel, nor. horg, bärgspets, isl. hǫrgr, stenkummel, feng. hearg, hedniskt tempel, avgudabild, fht. harug, helig skog, helgedom, offerställe; till stammen i HAR, sbst.1]
arkeol. i fråga om nordiska förh. under heden tid, enl. den nu vanliga åsikten: offeraltare av sten, uppställt i tempel (”hov”) l. på ngn höjd i det fria, offersten; enl. tidigare uppfattning äv.: hedniskt tempel. Dalin Hist. 1: 183 (1747). Hildebrand Hedn. 239 (1872). En flock af människor .. stodo samlade kring ett harg eller altare, upplagdt af bullerstenar. Heidenstam Skog. 15 (1904). Fornv. 1925, s. 12. — jfr BLOT-, STEN-HARG o. -HORG.
Ssgr: A: HARG-STEN. (†) offersten. 2VittAH 14: 112 (1828, 1838).
B: HORGA-BRUD hor3ga~. (harga- 1747. horga- 1747—1908) [efter isl. (þórgerðr) hǫrgabrúðr, som emellertid synes vara en förvanskning av Hǫlgabrúðr o. hava avsett en gudinna] (numera bl. ngn gg i arkaistiskt påvärkad skönlitterär stil) hednisk offerförestånderska, tempeljungfru l. prästinna. Dalin Hist. 1: 183 (1747). Ling BlotSven 54 (1824). Heidenstam Skog. 11, 14 (1904). i överförd anv. Jag, hatets och hämndens Horgabrud. Strindberg SRidd. 142 (1908). —
-TÄRNA. (tillf.) hednisk tempeljungfru. Heidenstam Skog. 16 (1904).

 

Spalt H 449 band 11, 1930

Webbansvarig