Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HARKA, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[av fin. harkko, järntacka]
(i Finl., förr) smälta, vid färskning bildad smidbar järnklump. JernkA 1887, s. 93. AtlFinl. 23: 2 (1899).
Ssgr (i Finl., förr): A: HARK-HYTTA. hytta för framställning av smidbart järn. ASScF VIII. 2: Minnestal s. 16 (1867). —
-JÄRN. (hark- 1887 osv. harke- 1582) ”harka”; osmundsjärn. HFinlKamF 4: 127 (1582; i ränteregister). NordT 1896, s. 343. —
-UGN. blästerugn för framställning av osmundsjärn. Bergroth (1887).
B (†): HARKE-JÄRN, se A.

 

Spalt H 450 band 11, 1930

Webbansvarig