| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
1) (†) (häftig) sorg l. bedrövelse; grämelse; själslig smärta. Är iag eÿ annat ähn frille Sohn / giör iag migh eÿ deröfwer harm. Visb. 2: 195 (c. 1600). Livin Kyrk. 145 (1781). Det är ej högmod, som min smärta gör. / .. Nej, det är offret af mitt tänkesätt, / Som gör min harm. Franzén Skald. 2: 149 (1825, 1828).
2) vrede, förbittring, förargelse; numera nästan bl. om med förakt blandad vrede, förtrytelse l. indignation över ngt som strider mot lag o. rätt l. mot hederns l. billighetens krav, över en skymf l. orättvisa, ett (i sht självförvållat) misslyckande o. d. Glöda av harm. Känna harm och förtrytelse över ngt. Han tillbakavisade förslaget med djup harm. Åtgärden väckte hans (djupa) harm. Itt miukt swar stillar wredhe, men itt hårdt ord kommer harm åstadh. Ordspr. 15: 1 (Bib. 1541). Sedan de Svenske måst uphäfva belägringen .., giorde de i harmen .. et infall på de under Ryssen lydande orter. Dalin Hist. III. 2: 53 (1762). Harmen öfver oförrätter och begäret att hämnas äggade honom. Kolmodin TacAnn. 2: 72 (1835). Markisens av Blandford skandaler fyllde London med dygdig harm. Hagberg VärldB 106 (1927).
3) vad som vållar förargelse l. förtrytelse o. d.; förtret, förtretlighet; numera bl. i Finl. i uttr. göra harm (åt ngn), göra (ngn) förtret, det är (var) harm (att), det är (var) förargligt l. harmligt (att). Her Thure lätt slå i trummo för sigh .. ganska hardt, lika som på harm. Svart G1 129 (1561). Sådan oc annor harm, then fattige nygiffta plågar. BrölBesw. 276 (c. 1670). Thet är harm, at jag kom för sent. Ihre (1769). Franzén Minnest. 2: 120 (1823). Vi barn, som höllo för, att han blott ville göra harm, förargades. Lagus Pojk. 62 (1904).
4) (†) oförrätt, kränkning, skymf (som tillfogas ngn); ringaktning l. sidvördnad (som visas ngn). Svart Gensv. G 5 b (1558). Nu kan iagh icke förundra att almogen är galen, beuisandes migh all olydighet, harm och förtreet. Dens. GI 127 (1561; anfört ss. yttrat av G. I). Kolmodin QvSp. 1: 18 (1732). Den, som gör den minsta harm / Åt flickan, skall jag hålla varm. Arnell Scott 190 (1829).
5) (numera bl. ngn gg arkaiserande) skada (som tillfogas ngn); olycka (som drabbar ngn). OxBr. 5: 187 (1623). The Sclaver och Behmer tilfogade the Avarer myckin Harm vtaff Haat til then Christelige Läran. Schroderus Os. 2: 483 (1635). Nordenflycht QT 1746—47, s. 31. Kom, gunga på våg en huldremö! / Och rädes du icke för svek och harm, / Gunnar, / då styra vi ut till din lyckas ö. Rydberg Dikt. 1: 61 (1876, 1882).
(5) -FRI. (numera knappast br.) harmlös, oskyldig. Ett harmfritt skämt med det löjliga. LFRääf (1842) hos Ahnfelt Rääf 341. Hwasser VSkr. 2: 275 (c. 1850). —
(2) -FULL. [fsv. harmfulder]
1) full av harm l. förtrytelse, harmsen. Svart G1 109 (1561). I salen hörs ett harmfullt sorl kring borden. Geijer I. 3: 204 (1811). Harmfull lemnade han sitt gömställe. Lönnberg Ragnf. 83 (1873).
2) (vard., mindre br.) som väcker harm, förtretlig, förarglig, försmädlig. Det gifs väl ingenting harmfullare, än en afbruten kärleksförklaring. Fahlcrantz 7: 113 (c. 1835, 1866). (Lundin o.) Strindberg GSthm 528 (1882).
Avledn.: harmfullhet, r. l. f. (föga br.) till -FULL 1. VDAkt. 1663, nr 340. Carlén Köpm. 2: 412 (1860). —
(2) -GIRIG. (†)
1) alltför benägen till vrede, lättretlig, häftig till lynnet; ondsint, elak; icke sällan övergående i bet.: hämndgirig. Brahe Oec. 92 (1581). En oförsonligh harmgirigh menniskia, hwars wenskap och försoning, han .. söker. KOF II. 1: 178 (1659). Hvad Luthers fjäder lycklin födt, harmgirigt han (dvs. påven) förbrände. Löfman Luther 18 (1747, 1766).
2) som vållar harm, förtretlig. Understundom (kan det) vara så harmgirigt, att en får hålla på (med fisket) precist hela dagen och inte får så mycket som en aborre. De Geer Hjertkl. 108 (1841).
Avledn.: harmgirighet, r. l. f. (†) till -GIRIG 1: förbittring; ondsinthet; ondska; hämndgirighet. Gyldenhielm Psalt. 3 (c. 1605, 1650). Ekelund Fielding 697 (1765). —
-LÖS.
1) (†) till 2: som icke harmas; ss. adv.: utan att harmas. Den harmlöst tappar (i spel), tappar minst. Frese AndelD 64 (1726). Harmlös och frisinnig, dömde han mildt äfven om olikatänkande. Wallin Rel. 3: 398 (1831); jfr 2.
2) [väsentligen efter t. harmlos; jfr äv. eng. harmless] till 5: som icke gör ngn människa för när, oförarglig, som det icke är ngt ondt i, oskadlig, ofarlig, oskyldig; som icke sårar, som ingen kan stöta sig på. Nordforss (1805). Hasselmusen är ett litet renligt, vackert och alldeles harmlöst djur. Nilsson Fauna 1: 389 (1847). Harmlösa yttringar af lefnadslust. VL 1894, nr 299, s. 2. Den läsande allmänhet, som älskar ett godt, harmlöst skämt. NDA 1911, nr 74, s. 5.
(1) -SKRIFT. (†) skrift som ger uttryck åt (ngns) sorg; klagoskrift, klagodikt. Harm-Skrift, öfwer den hängde Astrild. Stiernhielm Harm. (1668; rubrik). —
(2) -STORKEN, p. adj. (†) eg.: som liksom stelnat till i vrede; (inbitet) vred, förbittrad. Itt .. harmstorcket och hemdagirugt hierta. LPetri 3Post. 145 a (1555). —
(2) -VRED, adj. (†) högeligen vred. Han haffuer warit en bittert harmwredh man. PErici Musæus 2: 292 b (1582). —
(2) -ÄGGA. [fsv. harmäggia] (†) ägga l. reta (ngn) till vrede. Lät ej Harm-äggia tig. Spegel GW 296 (1685). Swedberg SabbRo Förmäle § 7 (1710).
Spalt H 453 band 11, 1930