| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HEJARE häj3are2, sbst.1, förr äv. HAJARE, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
1) (i sht i fackspr.) (i trä- l. järnram insatt) tyngd som medelst hand- l. maskinkraft upplyftes till viss höjd för att därpå släppas o. med sin fallvikt utöva värkan på ett nedanför befintligt föremål; i sht om tyngd i pålkran samt om fallhammare vid olika slags maskinsmiden; äv. oeg. om hela den ställning i vilken hejaren är inmonterad; äv. (föga br.) om s. k. ”jungfru”. VetAH 1744, s. 198. König Mec. 181 (1752). Pålkranar med Heijare. AB 1845, nr 221, s. 1. Småsten och skärf nedslås i marken medels en lätt hejare. Juhlin-Dannfelt 379 (1886). Bergman HbJärn 2: 266 (1923). — jfr TACKJÄRNS-HEJARE.
2) (i sht i fackspr.) person (arbetare) som värkställer hejning; jfr HEJ-SMED. PT 1909, nr 228 A, s. 3.
(1) -HUVUD. tekn. den värkande tyngden i hejarvärket. På stora hejare består hejarehufvudet .. af en tackjernsklump af 20 till 150 eller 200 ℔ vigt. Almroth Karmarsch 418 (1839). —
(1) -VÄRK, n. tekn. om hejare jämte den ställning vari den är uppmonterad. TT 1875, s. 65. Därs. 1901, M. s. 14.
Spalt H 631 band 11, 1930