hell | SAOB

Publicerad 1930

HELL häl4, sbst.1, l. HILL hil4, r. l. f. (m. Schultze Ordb. 1909 (c. 1755)).

Ordformer

(hell Lovén Folkl. 171 (1847), NDA 1915, nr 36, s. 2 (: ohell). hill Schultze Ordb. 1909 (c. 1755), Lindqvist Herr. 361 (1917). häll Hofberg Skogsbyggarl. 50 (1881))

Etymologi

[fsv. häl(l), f. o. n., sidoform (med vokalen förkortad framför ll) till fsv. hel (se HEL, sbst.2), motsv. sv. dial. hill, häll, f. o. n., d. held; jfr GOD-HÄLLIG]

(starkt bygdemålsfärgat) lycka, tur; trevnad. Schultze Ordb. 1909 (c. 1755; angivet som ”ett i Östergötland brukeligt ord”). Nu får man se, hvad hill / Det medför, att bebo fridlysta rum. Atterbom LÖ 2: 340 (1827). Om det första djur, som ett hedet (odöpt) barn får röra vid, är ett nöt-kreatur, så får barnet god hell med boskap. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 323 (1864). Lindqvist Herr. 361 (1917). — jfr OHELL.

Spalt H 701 band 11, 1930

Webbansvarig