| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HEM ssgr (forts.):
1) (i sht i skriftspr.) till II 1 a, 2 a: förskaffa (ngt) hem (till sig l. till en viss plats l. ett visst land); vanl. i pass. Humbla Landcr. 448 (1740). En hop utländska Ärter, som med Ostindiske Skeppen ifrån China blefwit hembragte. Linné i VetAH 1742, s. 202. Lagerlöf Top. 220 (1920).
2) (numera föga br.) till II 3 a γ: förvärva, vinna, hemföra (se d. o. 3). Stiernhielm Fred. 15 (1649). Den organisatoriska och strategiska talang .. som skulle ha hembringat den (dvs. segern) åt Japan. Nyblom Österut 144 (1908). —
(I 2 (d)) -BRUK. (i sht i skriftspr.) i uttr. till hembruk, till bruk hemma l. i hemmen; jfr HEMMA-BRUK. VetAH 1754, s. 95. PT 1906, nr 253 A, s. 2. —
(I 2 d) -BRYGD, r. l. f. brygd i hemmet l. hemmen (särsk. för det egna hushållets behov); äv. konkret. PH 3: 1827 (1741). Någon stäfva hembrygd. Högberg Vred. 3: 246 (1906). SFS 1923, s. 177. —
(I 2 d) -BRYGGARE. person som brygger hemma; särsk. (förr): bryggare som icke tillhörde bryggarskrået, bryggare som endast hade rättighet att försälja sina varor hemma hos sig. Möller (1790). Scholander I. 2: 78 (c. 1870, 1881).
-ställe. (förr) ölstuga där ”hembryggare” sålde sina varor. SP 1792, nr 290, s. 2. Dagen 1901, nr 48, s. 3. —
(I 2 d; jfr I 4) -BRYGGD, p. adj., förr äv. -BRUGGIN (anträffat bl. i n. -bruggit). bryggd i hemmet l. i ett hem, förr äv. av ”hembryggare”; förr möjl. äv.: bryggd i hemlandet. G1R 7: 144 (1530). BoupptSthm 19/12 1670. Östergren (1927). —
(I 2 d) -BRYGGERI 1004, äv. 01—, äv. 3~002.
1) (föga br.) abstr.: bryggande hemma l. i hem(men), förr äv. hos ”hembryggare”. Stiernman Com. 3: 299 (1664). ÖoL (1852).
(I 2 d) -BRÄNNA, v. -ing, -are, -erska. tillvärka brännvin o. d. hemma l. privat (för eget bruk l. för smyghandel); vanl. ss. vbalsbst. o. i p. pf.; i p. pf. äv., i n. sg., i substantivisk anv.: hembränt brännvin. Brännvin fanns i alla gårdar, emedan hembränningen ännu stod i sitt flor. Rönnberg Brovakt. 18 (1904). Ungdomen har till sport att dricka hembränt och surrogat under helgdagsdygnen. SvD(A) 1929, nr 38, s. 8. —
(II 1 a γ) -BUD, sbst.1 [till BUD 1 b ε slutet] (i religiöst spr.) kallelse ”hem” (till himmelen). Auerbach (1909). Verket är icke färdigt / Ens när du hembud får. NPs. 1921, 612: 3. Medan han ännu var .. mitt upp i en mängd verksamhetsgrenar .., kom hembudet. Ramsten Ramsten 120 (1925). —
-BUD, sbst.2, förr äv. -BOD. (-bud 1587 osv. bod(h) 1528—1688) [fsv. hembuþ; till HEMBJUDA 2 a] jur. handling(en) att (i överensstämmelse med gällande föreskrifter) erbjuda ngn ngt till inlösen l. köp, innan man utbjuder det till ngn annan; förhållandet att man erhåller ett dylikt erbjudande; hembjudande. Förbehålla sig hembud. OPetri Tb. 231 (1528; uppl. 1929). När någon fast Egendom .. til Wår och Cronans afbetalning skal auctioneras, at altid laga stånd, vp och hembud förut måste skie uppå Rådstugan. Schmedeman Just. 1126 (1687). SvD(A) 1929, nr 194, s. 18.
(I 2, 4) -BY. by där ngn har sitt hem; by som utgör ngns hemort; ofta med särskild tanke på bysamhället i motsättning till utmarker, fäbodar o. d.; jfr HEMMA-BY. (Fiskafänget fortsättes) intill isläggningen, då hvarje familj åter förfogar sig till hembyn. Castrén Res. 2: 187 (1846). Fatab. 1918, s. 43.
Spalt H 731 band 11, 1930