Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HEMUL, adj.; adv. -T.
Etymologi
[fsv. hemol (hemoll, hemul), med rätta tillkommande ngn ss. egendom, försvarad ss. ngns lagliga egendom, förtrolig, förtrogen, motsv. isl. heimull, heimill, som tillkommer ngn med rätta; möjl. eg. ssg av fsv. hember resp. isl. heimr, hem (se HEM) o. fsv. hulder resp. isl. hollr, huld, trogen. Ordets urspr. bet. torde vara: tillgiven l. trogen hemmet (o. därvid visande sin hemhörighet). Ordet torde urspr. hava användts om forntidens förnämsta lösegendom, näml. boskapen (o. trälarna)]
(†) med rätta tillkommande ngn ss. egendom, på lagligt sätt förvärvad. Swedberg Ordab. (c. 1730). Schultze Ordb. 1879 (c. 1755). — jfr O-HEMUL.

 

Spalt H 791 band 11, 1930

Webbansvarig