Publicerad 1931   Lämna synpunkter
HERKULES hær4kules, stundom 302 (he´rcules Weste; hä`rrkuläss Dalin), om person m., om djur m. l. r., om sak r. l. m.; pl. (i bildl. anv., †) herkuler (JournLTh. 1811, s. 665, Topelius 24: 169 (1857)).
Ordformer
(hercles- c. 1550 (: Herclesört). herkols- 1810 (: Herkols-arbete). herkuls- (-culs-) 1685 (: Herkuls klubba)—1818 (: Herculs-värdiga). herkules (-cul-) 1764 osv. herkulis- (-culis-) 1694 (: Herculis Klubba)—1847 (: Herculisklubbor, pl.). Anm. Vid försök att härleda Herkules ur sv. konstruerar Rudbeck Atl. 1: 743 (1679) bl. a. formen Herkulle(r) (enligt Rudbeck eg.: ”huvud” l. anförare för en här), vilken användes t. ex. ännu av Dalin i Sagan om hästen 20 (1740: Härkuller) ss. namn på K. XII)
Etymologi
[av lat. Hercules, motsv. gr. Ἡρακλῆς; jfr t. Herkules, eng. Hercules, fr. Hercule. Anm. Ssgsformen -is- är den lat. gen.-formen]
i den grekiskromerska mytologien benämning på en halvgud l. heros (äv. dyrkad ss. gud) bekant i sht för sin oerhörda kroppsstyrka o. för utförandet av tolv svåra arbeten l. storvärk som ålagts honom. — särsk. oeg. l. bildl.
a) (mindre br.) mansperson med ovanlig kroppsstyrka. En ovanlig krops styrka gjorde .. (Sigismund I) til en Hercules i sin tid. SvMerc. 1764, s. 400. Sjöberg Kvart. 75 (1924).
b) (†) zool. herkulesbagge. Scheutz NatH 171 (1843). Dalin (1852).
c) [möjl. ellips av HERKULES-KLUBBA a] (†) bärgv. ett slags i (ankar)smedja (vid Söderfors bruk) använd, stor o. tung hejare. NoraskogArk. VI. 1: 16 (1768). Dalin (1852; med hänv. till hejare).
Ssgr: HERKULES-ARBETE~020, äv. ~200. arbete som kräver mer än vanlig(a) krafter l. styrka, jättearbete, synnerligen mödosamt arbete. Polyfem I. 20: 2 (1810). Verd. 1891, s. 250. —
(jfr b) -BAGGE. zool. benämning på den mycket storväxta skalbaggen Dynastes Hercules Lin. Dalin (1852). (Stuxberg o.) Floderus 3: 179 (1903). —
-BAND. hårdt vävt, starkt ylleband avsett till kantning l. garnering (t. ex. å ”sjömanskostym”). Malmbgt 1894, nr 91, s. 4. Östergren (1927). —
-KLUBBA, r. l. f. eg.: klubba använd ss. vapen av Herkules; särsk. oeg. l. bildl.
a) (†) bärgv. = HERKULES c. NoraskogArk. VI. 1: 16 (1768).
b) (†) örten Typha latifolia Lin. (vars blomställning till formen påminner om en klubba), kaveldun. Rudbeck HortBot. 116 (1685). Bromelius Chl. 118 (1694). —
-ÖRT. särsk. [sannol. efter nylat. herculea herba; benämningen möjl. föranledd av att läkemedel som bereddes av ifrågavarande växts stenhårda frön ansågs kunna spränga sönder njursten; jfr ”saxifraga” ss. ä. benämning på samma växt] (†): örten Lithospermum officinale Lin., stenfrö. 2LinkBiblH 4: 76 (c. 1550).
Avledn.: HERKULISK härkɯ4lisk l. hær-, förr äv. HERKULEISK, adj. (-leisk 1746—1842. -lisk 1620 osv.)
1) (föga br.) som har avseende på Herkules, Herkules’. Franzén Skald. 2: 230 (1799, 1828). Den herkuliska skiljovägen. Cygnæus 6: 30 (1853).
2) som liknar Herkules l. ngn egenskap som tillskrevs denne; i sht om man, kroppsbyggnad, (kropps)styrka o. d.: ofantligt stark; jättelik, jättestor, gigantisk. Herculisk starkheet. Schroderus JMCr. 39 (1620). En herkuliskt byggd mulatt. Janson CostaN 1: 129 (1910).
3) (numera mindre br.) om arbete o. d.: som kräver oerhörd(a) krafter l. styrka, jätte-. Block Progn. 95 (1708). Sundén (1885).

 

Spalt H 807 band 11, 1931

Webbansvarig