| Publicerad 1931 | Lämna synpunkter |
HERSE hær3se2, sbst.2, m.; best. -en; pl. -ar.
1) hist. i fråga om forntida förh. i Norge, benämning på visst slags hövding med ärftlig värdighet som synes ha innehaft såväl andlig som världslig makt, men vars närmare befogenheter o. åligganden samt territoriella maktområde icke äro kända; förr stundom oriktigt överfört på sv. förh. under forntiden. (Gudbrander) hade at råda lika som en Konung öfwer Dalarna (i Norge); men hans rätta titel war Härse. Peringskiöld Hkr. 1: 562 (1697). Ända til Folkungaperioden var detta i bruk, at Konungar, Jarlar och Hersar hade hos sig sina Hof-Skalder. 1VittAH 2: 18 (1773, 1776). Cederschiöld Sverre 11 (1901).
2) (†) i överförd anv.: förnäm o. mäktig herre. Jag nu bland buller och härskri / Sjunger om Hersen (dvs. Æneas) i fält. Nicander VirgÆn. 9 (1751). Schultze Ordb. 1692 (c. 1755).
Spalt H 846 band 11, 1931