Publicerad 1931   Lämna synpunkter
HERUL herɯ4l, äv. ERUL erɯ4l, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(er- 1915—1930. her- 1635 osv.)
Etymologi
[av germ.-lat. eruli, heruli (med oursprungligt h), pl.]
individ av en under folkvandringstiden på skilda håll i Europa uppträdande, krigisk germansk folkstam som torde ha haft sitt urhem i sydliga Skandinavien o. av vilken enl. gamla historiska källor en del på 500-talet dit återvände (o. av många anses utgöra förfäderna till den nuvarande befolkningen i Värend o. västra Blekinge); vanl. i pl. ss. namn på ifrågavarande folkstam. Wilingus, Wisilai Son, (var) the Herulers och Wenders Konung. Schroderus Os. 2: 556 (1635). När Göthar, Heruler, och Hunnor hafwa farit / Omkring Europa först. Spegel TPar. 99 (1705). Erulerna .. bodde äldst på de Danska öarna. Nordenstreng Vik. 3 (1915). Erulernas bosättning i Värend. Elgqvist (1930; boktitel). — jfr Friesen Röstenen 45 ff. (1924).
Ssg: HERUL- l. HERULER-STAM(MEN).
Avledn.: HERULISK, adj. (er- 1923—1930. her- 1864 osv.) Nilsson Ur. 2: 142 (1864). Beviset för en erulisk bosättning på Listerlandet. Elgqvist ErulBos. 26 (1930).

 

Spalt H 849 band 11, 1931

Webbansvarig