Publicerad 1931 | Lämna synpunkter |
HIEROGLYF hi1erogly4f l. -å-, äv. -ω-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) benämning på tecknen i den fornegyptiska monumentalskriften (dels ordtecken återgivande den sak som tecknet föreställer, dels stavelse- l. ljudtecken); äv. om dyl. tecken tillhörande vissa andra primitiva skriftsystem. Eberhardt AllmH 1: 260 (1766). Ægyptierne skrefvo med Hieroglypher, hvilka voro sammansatte af åtskillige figurer, som förestälde människor, djur och andra ting. Thorberg ÖsterlSpr. 15 (1785). EHTegnér i UVTF 12: 34 (1875). Lugn Egypt. 1: 10 (1923). De hettitiska hieroglyferna. 19Årh. VIII. 2: 146 (1924).
2) i överförd l. bildl. anv.
a) (†) bild som har ngn dold mening; symbol, sinnebild. Hieroglyphe, (dvs.) en sinnbild. Swedberg Schibb. 274 (1716). JournSvL 1798, s. 47. Ekbohrn (1904).
b) (i sht skämts.) i sht i pl.: krumelurer; särsk. om (illa skrivna o.) svårlästa bokstäver. Atterbom Minn. 85 (i senare bearbetat brev fr. 1817). (Spåkvinnan:) Jag vill förkunna fritt och tala ut / hvad himlens finger i min kaffekopp / med dessa svarta hieroglyfer skrifver. Sturzen-Becker 5: 77 (1862). 3NF (1928).
-ORM. zool. den med oregelbunden (om hieroglyfer påminnande) teckning försedda ormen Python sebæ Gm. 2NF 22: 683 (1915). —
Spalt H 888 band 11, 1931