HINDERDAG, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(hinder- 1536—1896 (: hinderdagsgäf). hinders(s)- 1558—1663. hindra- 1769—1836 (: hindradagsgäf). hinner- 1536. hinners- 1675—1707)
Etymologi
[fsv. hindra-, hinder(ss)dagher m. m.; jfr isl. hindra dags, hindardags, adv., följande dag; förra leden är ett adj. motsv. isl. hindri, avlägsnare, senare, till stammen i got. hindar, mnt. o. nt. hinder, fht. hintar, hinder, t. hinter (jfr HINDER- o. HINTER-), feng. hinder, bakom, bortom; eg. en komparativbildning (jfr got. hindumists, superl., borterst), besläktad med got. hindana, bortom, fht. hintana, t. hinten, bakom, eng. hind, bakre; av omstridt urspr.; jfr HINDRE o. HINDRA; senare leden är DAG]
(†; se dock HINDERDAGS-GÄV) eg.: (den) följande dag(en); dag(en) näst efter ett bröllop. BtFinlH 3: 61 (1536). (Morgongåvobrevet är utfärdat) i dessa ädle .. mäns närwaro, som å rättan hinderdagh uppå glafwenet hullo. Därs. 164 (1545). FörarbSvLag 2: 323 (1707). Möller (1790; angivet ss. föråldrat ord).
Ssgr († utom i -GÄV): HINDERDAGS-GIFT, f. [fsv. hindradagsgipt] ”hinderdagsgäv”. BoupptSthm 1678, s. 445 a (1674: Hinderdagz gist). —
-GÄV hin3derdaks~ l. -dags~jä2v, n. [fsv. hindradagsgiäf] (i fråga om förh. från medeltiden fram på 1700-talet, numera föga br.) rättshist. om gåva som hustrun erhöll av sin man på ”hinderdagens” morgon: morgongåva. TÅbo 1778, s. 111. Hildebrand Statsförf. 22 (1896). —
Spalt H 924 band 11, 1931
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
