Publicerad 1931   Lämna synpunkter
HIRD hir4d, r. l. f. (m. WoJ (1891); f. Larsen (1884), LoW (1911; jämte r.)); best. -en; pl. (föga br.) -ar (Sundén (1885), Klint (1906)) l. -er32 (Hoppe (1892), Östergren (1927)).
Etymologi
[fsv. hirþ (i ssgrna hirdhdränger, hirþgarþer, -man), motsv. isl. hirð, f., av feng. hīr(e)d, familj, broderskap, motsv. fht. hīrat, t. heirat, äktenskap, giftermål (se HEIRATS-), av feng. hīw-, familj (jfr feng. hīwisc, familj, got. heiwafrauja, husbonde, m. m., se HJON), o. feng. rǣd, eg.: råd, här användt i förbleknad bet. ss. avledn.-ändelse liksom rat i t. heirat]
(i fråga om ä. nordiska förh., särsk. om förh. i Norge under medeltiden) krigarfölje som utgjorde en konungs l. stormans livvakt o. kärntruppen i hans här o. som bestod av fria män som gm trohetslöfte trädt i ett personligt förhållande till honom. Spegel (1712). De storättade männen i Sverige .. blefvo ett nytt stånd genom att inträda i konungens hird. Hildebrand Medelt. 2: 158 (1884). Olson Snorre 2: 78 (1922). Wåhlin Skåne 203 (1930).
Ssgr (i fråga om ä. nordiska förh., särsk. i fråga om förh. i Norge under medeltiden): HIRD-BISKOP. jfr -PRÄST. Schmid Sigfrid 49 (1931). —
-MAN, m. [fsv. hirþman; jfr isl. hirðmaðr] medlem av en hird; särsk., i fråga om förh. i Norge fr. o. m. Olav den heliges tid, om medlem av högsta rangklassen inom hirden. Spegel (1712; pl.). Fryxell Ber. 2: 63 (1826). Hirdmännen voro beridne och aflönade. Hildebrand Medelt. 2: 647 (1897). Olson Snorre 2: 78 (1922). —
-PRÄST. präst som är medlem av en konungs hird o. har att förrätta gudstjänst för densamma. (Med kristendomen infördes i konungens hird) en eller flere hirdprester. Lönnberg FnordSag. 1: 127 (1870). 2NF 20: 637 (1914). —
-SKRÅ, n. [efter isl. hirðskrá] hist. lag som innehåller bestämmelser angående hirdens åligganden o. d. Spegel (1712). Frey 1841, s. 241. BonnierKL (1924). —
-STÄMMA, r. l. f. (tings)sammankomst av hird. Hülphers Mus. 93 (1773). Hird utgjorde ett avskilt rättssamfund med eget ting, hirdstämma. 3NF 9: 1043 (1928). —
-VIST. [efter isl. hirðvist] (i arkaiserande spr.) plats i hird, ställning ss. hirdman. Spegel (1712). Mig är det ganska likgiltigt om du vill gifva dem hirdvist, Inge — sade jarlen. Heidenstam Folkung. 1: 249 (1905).

 

Spalt H 947 band 11, 1931

Webbansvarig