Publicerad 1931   Lämna synpunkter
HISTRION his1triω4n, ngn gg -å4n, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. histrione, fr. histrion; av lat. histrio (gen. -ōnis), urspr.: etruskisk pantomimdansare, senare: skådespelare]
(numera dels arkaiserande, i fråga om ä. förh., dels nedsättande, föga br.) skådespelare; vanl. med nedsättande bibet.: tarvlig skådespelare, ”komediant”; stundom oeg., närmande sig bet.: gycklare, narr. Eberhardt AllmH 2: 361 (1768; i fråga om rom. förh.). Det hörer til Pragten, til Betydelsen af en Author at uplåcka detta hundtrosset, at hafva efter sig histrioner, gäckare, narrar, qvickhets-bytingar. Thorild Gransk. 1784, 1: 15. Att tillhöra teatern var nu icke mer att tillhöra ett band af histrioner, lefvande i armod och förakt och vanligtvis icke heller värda en bättre lott. Lindeberg Hjortsberg 4 (1843). SDS(A) 1931, nr 23, s. 11. — jfr LANDSORTS-, RIM-HISTRION.
Avledn.: HISTRIONISK, adj. (†) narraktig. Histrioniska apespel. SvKulturb. 5: 104 (1639; om de s. k. depositionerna vid universiteten).

 

Spalt H 972 band 11, 1931

Webbansvarig