Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HOLK hol4k, sbst.2, i bet. 1 äv. HULK hul4k, r. (l. m.), i sjömansspr. äv. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(hol(c)k 1521 osv. hoolk 1535. hål(c)k 1559—1788. hulk 1883—1928)
Etymologi
[fsv. holker, i bet. 1; liksom fd. o. dan. holk av mnt. o. nt. holk, hulk, motsv. mnl. hulc, holl. hulk, fht. holcho, t. holk, hulk, feng. hulc, eng. hulk; möjl., liksom mlat. hulca, -um o. ffr. hulke, hurque m. m., ytterst av gr. ὁλκάς, lastskepp (som drages fram med linor), till ἕλκειν, draga; l. också eg. samma ord som HOLK, sbst.1, i bildl. anv.; i bet. 2 är ordet trol. nyare lån från nt.]
sjöt.
1) (i fråga om förh. i norra Europa under slutet av medeltiden o. början av nyare tiden) benämning på vanl. flatbottnade (större) fartyg, använda i fraktfart l. (med smärre förändringar) ss. krigsskepp. G1R 1: 27 (1521). Därs. 272 (1524). Därs. 10: 193 (1535). Schroderus Comenius 468 (1639). TSjöv. 1905, s. 1.
2) gammalt, avtacklat, till sjöbruk odugligt fartyg som nyttjas ss. upplagsplats, vaktskepp o. d., förr äv. för andra ändamål; jfr BLOCK-SKEPP; äv. föraktligt, om gammalt, dåligt fartyg i allm. Holck är et gammalt fartyg som sättes en sort kran uti, och tjänar at bestycka andra Skepp, äfven at kölhala och förmasta. Dalman (1765). Hornborg Antip. 57 (1915).

 

Spalt H 1112 band 11, 1932

Webbansvarig