Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HOPP hop4, interj.
Ordformer
(hopp 1680 osv. håpp 1791)
Etymologi
[jfr d. hop, t. hopp, fr. hop, bulg., tjeck. hop, sanskr. hop, hopa. Ordet är urspr. en interjektionell primärbildning men kan i sv. vara inlånat från t. Numera anslutes det vanl. till HOPPA, v.1 Jfr Ideforss PrimInterj. 1: 235 f. (1928)]
1) ss. (allmänt) lystringsord l. ss. äggelserop till människor l. djur (särsk. hästar), i sht vid hoppande l. annan livlig rörelse. Hwipp Helena, / Hopp Helena, / Altså fick tu mig til Man. Wrangel KomDiktn. 11 (cit. fr. 1680); jfr 2. Si så! Lät gå! Friskt opp! håpp, håpp. Lenngren (SVS) 2: 33 (1791; i fråga om en struts). Hoppa opp! Hej! Hopp! Envallsson Savoy. 23 (1794; vid dans). Hopp blacken! du skall få se, han skalar utåt vägen som en ickorre. Almqvist Amor. 344 (1839). Hej hopp, min sköna, vi ska dansa i det gröna. Sundén (1885; i folklek); jfr 2. Hopp, flicka lilla, vill du ha mej. Nordström Luleåkult. 248 (1925; begynnelserad i en danslek); jfr 2. — substantiverat. Det var tjoh! det var hopp! det var hej! Fröding Guit. 41 (1891).
2) ss. uttryck för munterhet o. glädje; särsk. i förb. med hej l. (knappast br.) ho. Hej och hopp, i dag ha vi skollof. Topelius Läsn. 2: 102 (1866). Andersson Plautus 63 (1901). — jfr substantiverat: Man sjunger hei ho! och hopp ho! Almqvist Kap. 15 (1838).
3) (föga br.) ss. uttr. för plötslig överraskning; jfr HOPPSAN 3. Hopp! Där vrålade hela hundtruppen till! Ideforss PrimInterj. 1: 237 (1928).

 

Spalt H 1175 band 11, 1932

Webbansvarig